Racerapport från Nordenskiöldsloppet

En racereport från Nordenskiöldsloppet. Svårt att hålla kort då loppet är så långt. Bifogar några bilder som inte är i ordningsföljd. De flesta är från nordenskiöldsloppet.se. Jag har inte sett några restriktioner av bildanvändningen. Fler bilder finns givetvis på loppets hemsida.

 Mina egna bilder är tre foton, ”Start Nordenskiöldsloppet”, ”Redo för start” och ”Vändpunkten”. Varsågod 🙂

Då var man ett Nordenskiöldslopp rikare i erfarenhet. När jag för några år sedan fick höra att det var några i klubben som skulle skida loppet tänkte jag: ”vad är det där för knäppgökar.” Nu efter några år är jag själv en sådan där ”knäppgök” som anmält mig, stått på startlinjen och kommit i mål på världens längsta skidlopp. 

Här kommer några reflektioner från loppet 2019. För det första tycker jag att det är inget lopp för nybörjaren, det här är en nivå upp. Bara att packa inför loppet är en utmaning. Jag packade i alla fall min största ryggsäck med för mycket kläder för alla vintertemperaturer, i kroppen hade jag över 1400 km skidåkning på snö sedan början av december, erfarenhet av 8 år av Vasaloppet och andra skidlopp samt lika många år av triathlontävlingar med tävlingstider upp mot närmare 18 timmar. Men likväl är det nervöst, distansen är respektingivande och jag hade ingen aning om hur det är att skida 220 km, dag som natt och kanske dag igen. 

Allt, förutom skidåkningen, var nytt för mig, så jag bestämde att jag fokuserar enbart på några saker. Det räckte att jag visste att banan är kuperad. Jag memorerade inga namn på vätskestationer förutom där jag kunde lämna in 3 påsar för ombyte. Jag packade omsorgsfullt dessa påsar, speciellt den för vändpunkten. Där planerade jag för ombyte av alla kläder samt förbereda mig på kall nattskidåkning med pannlampa. Jag lämnade även in mina skidor för vallning till SkiGo och hämtade ut dem på tävlingsmorgonen. Under loppet fick jag hjälp med omvallning två gånger, vilket fungerade perfekt.

På lördag gick starten gick klockan 6, 15 km bilväg från Jokkmokk. Jag var där innan klockan 5 och lade ut mina skidor i ett rätt tomt startfält, ganska långt bak trodde jag. Jag hann äta en andra frukost inomhus och känna av förväntan i luften. Det var hela tiden ljust ute och då jag kom tillbaka till startfållan ser jag att jag är rätt långt framme. Jag hade ingen ambition att starta snabbt men jag hinner inte ändra min startposition. Sen var det bara att börja skida i solskenet efter startskottet och få börja räkna antalet skidade kilometer.  

Blåsten gjorde sig påmind ganska direkt, det var motvind, sidvind och igensnöade spår, ibland var det svårt att komma framåt och att ens andas. Att ligga bakom någons rygg fungerade bra. Granuddens vätskestation var värst för då blåste det så hårt att dörren på bajamajan blåste upp. De otroligt trevliga funktionärerna på vätskestationerna bjöd på blåbärssoppa, buljong, saltgurka, sportdryck, gels och bars, bananer, apelsinbitar etc. Pga vädret blev vändpunkten flyttad till Njavve. Innan jag hade hunnit så långt hade många passerat vändpunkten sedan länge och vi möttes i obefintliga spår längs vägen, både i nedförs- och uppförsbackar. Inte helt ofarligt men desto roligare då jag såg kända ansikten eller bekanta tävlingsdräkter. 

Vid vändningen vid Njavve fick jag äntligen vind i ryggen. Vilken skillnad det var och plötsligt kändes det mycket lättare att skida, trots att jag aldrig skidat så här långt innan. Väl i Njavve fick jag hjälp av min support, jag bytte alla kläder och gjorde mig redo för kvällspasset. 4 lager på överkroppen med dubbla vantar och ansiktsskydd, två lager på benen, nya strumpor och varma skoöverdrag. Jag fick en nyladdad pulsklocka och en pannlampa med extra batteri. Jag hann äta två portioner köttsoppa, dricka allt som serverades och fortsätta äta medhavd godis och cola. Jag drog flera streck av Linnex i förebyggande syfte på armar, rygg och ben. Chauffören till brytbussen kom in flera gånger i värmetältet och frågade om det var fler som skulle följa med, då fanns det dock inga som helst betänkligheter, jag skidar tillbaka! Nu hade jag 15 timmar skidåkning kvar, men som tur visste jag inte det då.

På vägen tillbaka mötte jag inte många medtävlande, det var bara att inse och förbereda mig på att det blir att skida i ensamhet. Med vinden i ryggen försökte jag skida lite snabbare så jag skulle få utnyttja dagsljuset så länge som möjligt. Jag tänkte nästa kontroll och nästa skidåkare.

Men plötsligt kommer mörkret och nattskidåkningen. Det var loppets stora utmaning. Det finns inga andra lampor än min egen pannlampa, i princip inga skyltar som visar vartåt spåret går. Då man skidar på isen är det några pinnar på isen som är täckt till 1/10 av reflex som visar vägen. Ibland kommer varningsskyltar om farlig sväng höger/vänster eller brant backe, exakt det man vill läsa klockan 3 på natten. Spåren hade frusit till så ett stavtag fick mig flera hundra meter fram. Jag skulle dock gärna ha åkt där dagtid, nu saktade jag i lite då jag var osäker på vägen. Jag föll som tur bara en gång då det gick lite väl snabbt.
Spårkvaliteten var lite lurig, ibland var det många spår i bredd, alltför många gånger var det avhuggna buskkvistar som stack upp och var rejält hårda mot skidkanten. Så det gällde att ha huvudet på skaft. Ett tips är att man ska vara orädd för mörker och lita på sin egen förmåga att detta är rätt väg. Att ha gps på sig skulle vara en bra säkerhetsgrej för det är ändå 10-14 km mellan varje station. Att glömma byta batteri till pannlampan på en station är inte helt smart. Mitt i en isig backe slocknade min pannlampa och jag måste stanna i becksvarta natten och byta batteri i blindo. 

Vid Randijaur kom demonerna för första gången. Då frös jag och jag kände mig lite svimfärdig. Jag åt pasta och korvgryta och drack en hel del buljong, sportdryck, redbull och blåbärssoppa. Killarna på stationen hade värsta utekvällen med hög musik så det var mycket energi mitt i natten. Jag var dock inne i kåtan och värmde mig i nästan 1 h. Hade ändå klartänkta tankar att nu är jag här tills det känns bättre. Vid värmekaminen såg jag en inbjudande renfäll och den skulle jag gärna ha velat vila på ”en stund”. Men jag stod emot, rev av plåstret och skidade i väg. ”Följ skidspåret till Jokkmokk” sa funktionärerna, men bara för några timmar sedan fanns det ju inga skidspår, tänkte jag. Men jag fortsatte skida och tänkte nästa station och nästa skidåkare. Jag gick inte in och värmde mig förrän jag kom till starten, då var det ljust igen. På starten blev jag serverad korvstroganoff, och jag drack sportdryck och blåbärssoppa, bytte pjäxor och strumpor och fick ännu en gång en nyladdad pulsklocka.

De sista 20 km kändes som de aldrig tog slut. Som tur skidade jag sträckan i dagsljus, för på vissa partier skulle jag behövt Stockholmsskidor, det var barr, kottar, obefintliga isspår, upp och ner om vartannat. Vid sista vätskestationen var det så brant nedför så de rekommenderade mig att ta av skidorna och gå ner, de erbjöd sig att leda ner mig om jag behövde. Det var verkligen extremt brant, och jag gick ner med skidorna i händerna. Efter en god stund ser jag målet. Men innan dess skulle jag först ut på isen ännu en sväng, exakt på samma spår som jag just skidat andra hållet på. En man med barn kom ut på sin balkong och hejade på mig, ”bara 500 m kvar”. En annan man som var ute på sin morgonpromenad frågade ”Är det målgång nu?”. 

Och mycket riktigt, det var verkligen målgång. Stakade hela målrakan, runt 10 personer var i målet och hejade. Så strax innan klockan 8 på söndag morgon skidade jag över mållinjen med en sluttid på 25 h 44 minuter 17 sekunder, jag fick mycket lopp för anmälningsavgiften kan man säga. Då var jag mycket nöjd och just då kände jag också att det här behöver jag inte göra igen.

Här skulle jag ha kunnat avslutat mina reflektioner, men ett långt lopp kräver lång återhämtning för att kunna komma snabbt tillbaka till den nya skidsäsongen. Så nu fortsätter reflektionerna av veckan efter loppet. Efter målgång blev jag skjutsad till intilliggande skolan för att äta frukost, två portioner gröt fick jag i mig. Sedan åkte jag tillbaka till hotellet, fortsatte dricka återhämtningsdryck, duschade och kände att ögonlocken började klippa efter, nu hade jag varit vaken i totalt 31 h. Jag hann sova några timmar innan det var dags att packa och åka mot Luleå och flyget. Väl tillbaka i Stockholm senare på kvällen försökte jag äta en dubbel-Hawaii men inte ens en pizza gick ner, smaklökarna var urflippade av allt socker. 

De närmaste dagarna efter loppet hade jag lite träningsvärk i skidmusklerna som skuldror och armar, lite känning av höftböjaren, lite i handlederna men kände mest av i hälarna. Hade en liten blåsa på vänster stortå men efter mindre än en vecka kände jag inte av något av loppet i kroppen.

Återhämtningen har bestått av ingen träning alls, 10 h sömn /natt, med dag två som var värst med låg energi och huvudvärk. Jag borde ha haft stödstrumpor som skulle minskat svullnaden som uppstod i benen och tårna. Annars har jag hållit mig frisk, druckit, ätit mycket vätskedrivande frukter och annan mat. 

På det stora hela är jag mycket nöjd, jag tänkte klara tankar majoriteten av tiden av loppet, orkade skida, hade aptit vid vätskestationerna, hade bra klädsel och i detalj utprovat material. Jag förberedde mig mentalt och min packning gällande klädsel och energi på att vara ute 30 h men hoppades på färre timmar. Att komma i mål var målet på säsongens A-tävling och jag skulle givetvis inte klarat det lika bra utan hjälp av egen support på plats. Jag har också följt ett träningsprogram via Wickström Coaching, det var dock inte specifikt för loppet utan för Vasaloppet, men det har hjälpt mig att hålla mig skadefri och inte träna för mycket. Det var lätt att träna fram till Vasaloppet men efter Vasaloppet var det tufft att återigen leta snö och fortsätta skida när det var vår i luften. Slutligen kan jag verkligen rekommendera loppet, det är välorganiserat med många vätskestationer och lätt logistik runtomkring. Funktionärerna är en klass för sig som på samma station dag som natt serverar uppmärksamt och peppande. Utan tvekan, ett lopp minne för livet 🙂 /Johanna Tuuf