KLARÄLVSLOPPET
Fredag 29/9 var vi ett gäng från klubben som åkte mot Värmland och premiären för Klarälvsloppet. Vi hade alla nappat på Kockpers (Per Ängsås) generösa erbjudande om boende i hans sommarstuga i Molkom. Känslorna i gänget var blandade men alla funderade vi nog över vad har vi gett oss in på, -”90 km på rullisar, hur blev det så här?!” Men har man anmält sig så finns det ingen återvändo.
Under helgen skulle det visa sig väldigt värdefullt att ha en kock med i gänget och som dessutom kände ortens busschaufförer. Var rädda om sådana kontakter!
Framme i stugan kom middagen fram innan man hann blinka. Fördelen med rullistävlingar är att man slipper vallaångest och efter lite pyssel med ptfe-olja och stavspetsar kunde alla lugnt slumra in. Ljuvligt för oss med kronisk vallanoja
Lördag morgon 06.00 kör stora bussen fram till stugknuten och hämtar upp oss och fortsätter sedan till Karlstad för att hämta de ”vanliga åkarna”. Vid starten i Uddeholm, Hagfors kommer flera av oss på att vi vill byta startled. Detta i kombination med ett stort antal efteranmälningar höll på att knäcka kvinnan i sekretariatet. Hon klarade dock prövningen och vi fick alla starta där vi ville.
Hur blev då racet? Loppet tillämpar intervallstarter vilket minskar trängseln och onödiga stavbrott, något som Vasaloppet borde tänka över. Känslan var att många hade respekt för de 90 km som väntade vilket också dämpade hetsen. Banan var fin, otroligt platt och som alla som stått på rullisar vågar åka trots de 90 km. De tekniska svårigheter som man varnat för märkte vi inget av. Liksom i övriga rullistävlingar är det väldigt få kvinnor som åker vilket är tråkigt men gubbsen var schyssta och drog, åtminstone i början. Jag och Jonas (hårdrocks) hamnade i en jätteklunga där vi kunde gå med i flera mil utan att behöva göra mycket jobb. Väldigt trevligt!
Alla i klubben kom i mål med material och kroppar i behåll. Trots en bitvis frisk motvind åkte vi alla på bättre tider än vi angett vid anmälan och vi var överens om att det var ett väldigt trevligt och välorganiserat lopp. Vi var också (nästan) eniga om att 90 km på rullisar inte var så farligt som vi trott. Lena som fruktat reptiden tog sig i mål med god marginal! Hon var nog den som gruvat mest inför loppet så det var tufft av henne att utmana sig själv och sina värkande fötter och åka 90 km! Den inställningen gillar vi!
Efter en välförtjänt öl i Kalmar kom Pers vän med en liten buss och hämtade oss och när vi stapplade in i bussen fanns goda skäl att undra om det var färdtjänsten som anlänt. Tillbaka i stugan väntade bad i vedeldad badtunna under den värmländska stjärnhimmelen och slutligen middag- allt utan att behöva lyfta en kökskniv! Det är så livet ska vara!. Tack Per för din gästfrihet och goda mat som tillsammans med ett roligt race gjorde helgen lyckad!
Vid ”pennan”:
Helena Zingmark
