Jag hade haft ett öga på vädret runt Åre men hade tydligen missat det regn som drog in någon vecka innan loppet. Hade sett fram emot målgång på torget och staka över sjön den sista biten även om man är toktrött vid det laget.
Åkte tåget upp på fredagen eftersom övriga gänget redan var på plats för skidtest mm. Vädret var toppen så satt och njöt av utsikten från tåget. Härligt att se hela gänget som mötte upp på stationen.
Så fort vi kom tillbaks till lägenheterna började vallahetsen. Vädret var väldigt likt fjolårets så det var klister som gällde för de som ville ha fäste. Tommie och jag skulle staka så vi slapp åtminstone den stressen.
Gemensam middag och sen tidigt i säng. Frukost vid fem och sen iväg med bussen. Tommie glömde nästan nycklarna till takboxen så det var lite panik ett kort ögonblick innan dom dök upp i fickan igen.
Vi var bland dom första som köade in till startfållan och Tommie såg till att komma långt fram. Själv satsade jag på en lugnare start.
När skidorna var på plats slappade vi lite i restaurangen innan det var dags att värma lite och kolla in damstarten. Britta bombade på bra ut från starten.
Så var det dags. Har aldrig stakat ett helt långlopp tidigare så var riktigt nervös hur det skulle gå. Körde bakom Maria dom första kilometrarna vilket kändes som en lugn och bra start. Det kom folk farande bakifrån hela tiden men lät det vara eftersom minnet från förra året satt kvar med brutala backar. Efter sju kilometer kom första backen. Lake Placid i Vålådalen. Ca tre kilometer med lite serpentiner i skogen. Första kilometern kändes riktigt bra. Pulsen började rusa lite efter det så slog av lite. Snabb utför på vägen som vi stakade uppför på lägret och sen ut på Lachti banan. Kom ifatt Axel, Erik och Elin som åkte nära varandra. Kände mig rätt pigg men var rädd att köra för hårt så slog av lite. Elin och Erik tog rygg så vi åkte tillsammans. Tillbaks i Vålådalen bar det iväg ner mot Ottsjön. Dåligt med snö efter en stund men relativt lättåkt så det gick rätt fort. Skön medvind sista biten över isen vilket var välkommet eftersom man visste vad som väntade.
Första biten i Ottsjöbacken var hanterbar. Igen dåligt med snö så det var mest konstsnö i en ganska tunn sträng så det fanns i stort sett inga spår kvar. Malde på med stakning och saxade där det var för brant. När brantaste biten var klar fortsatte det sakta uppför. Det gick inte fort med orkade samma tempo som dom runt omkring. Elin och Erik hängde med även om jag tror Elin led en del men hon kämpa på.
Förbi drickastationen och lite nedför. Dåligt med snö även uppe på fjället i början. Långa sega motlut som kändes väldigt sega. Tommie sa att det var vassa kristaller som gjorde det trögt. Antingen det eller så var det lite soppa torsk. Tyckte jag gled bra jämfört med andra runtomkring så det var inget fel på skidorna.
Efter Trillevallens drickastation så blev det lite roligare terräng samtidigt som energin kom tillbaka lite. Rätt branta motlut men orkade staka några av dom rakt upp. Samtidigt var det tungt att se Erik sakta åka ifrån mig. Han körde riktigt bra med stakning långt in i backarna och utnyttjade fästet där det blev brant. Kämpade på och hade några runtomkring men inte någon direkt rygg att följa. Tänkte ett tag vänta in Elin men visste att sista utförslöpan snart skulle börja så vevade på.
Äntligen över krönet. Alltid svårt att köra utför högst uppe på fjället då det är svårt att se var spåret tar vägen. Skönt med skejtpjäxorna i kurvorna. Man vågar trampa på lite hårdare. Försökte hålla fartställning så länge det gick före och efter kurvorna. Till min förvåning dök Erik upp igen. Han hade haft det ännu svårare högre upp med glasögon mm som immade igen. Vi vevade på tillsammans ner mot målet. Efter en stund kände jag igen ytterligare en klubbmedlem, Jens en bit fram. Verkade som Jens var lite trött eftersom vi tog in uppför men han insåg faran och körde starkt utför. Det blev blötare och blötare spår men hyfsat glid.
Så kom vi in till Edsåsdalen och avslutningen tornade upp framför oss. Dom sista 250 – 300 metrarna var uppför slalombacken. Inte nog med det. Sista biten fram till backen var även det ett svagt motlut. Efter 62km var det inte mycket pulver kvar i armarna så det var en riktig plåga att ta sig fram så man kunde börja saxa. Erik och jag gick tillsammans in i mål.
Det var tredje året för min del som jag åker Årefjällsloppet. Det har varit nya banor varje år pga. Snöbristen. Trots att man är helt färdig och man undrar när backen ska ta slut är det ett kul lopp att åka. Man åker verkligen över fjällen och det är ofta mycket varierande terräng. Det är väl några av dom andra loppen i långloppserien som är lika jobbiga men inte många.
YNGVE GUSTAFSSON
