Årefjällsloppet – Uppför backen – Sista backen ???

 

Lyssna på videoklippet ovan så har ni i huvudet vad vi kämpade med.

 

Årefjällsloppet är ett lopp som för många sätter punkt för skidsäsongen. Ett lopp som också nästan alltid har haft en ny bansträckning, så även detta år och vid vår första anblick av bansträckningen fick vi för oss att detta skulle bli den lättaste banan. Det iom att vi detta år skulle slippa alla backar kring Vålådalen och efter 1,5 varv i elljusspåret direkt få ge oss till Ottsjöbacken som vi är väl bekanta med den slipper man aldrig.

Men detta lopp är mycket mer än bara tävlingen, det är ju så mycket som skall fixas innan start och här brukar ”gänget” lägga mycket energi på skidtester och vallaångest samt kontroll av olika väderappar. Själv brukar jag försöka unvika allt för många minuter i vallaboden, men vart positivt glad att se att alla nu har väldigt bra koll på glidvallningen då jag ändå kika in i boden. Skidorna såg välpolerade ut och strukturer och rill mönster syntes tydligt vilket är stor skillnad mot tidigare år … vallatekniken har tagit stora kliv inom klubben. Det som dock skapade ett smärre kaos i lugnet var den svåra prognosen kring de som ville gå loppet med fäste. Väderprognosen var ju vackert väder med kallföre i start och varmföre i mål och det med en banprofil som böljade upp och ned över kalfjällen var en inte helt enkel ekvation. Tror att det smög sig in en mer avkopplad stämning i gänget som skulle staka, det var ju så lätt bana.

Vi bestämde att glidtesterna skulle göras i Trillevallen och precis när vi skall parkera så träffar vi Rikard Tynell och jag vet inte hur många gånger vi alltid tycks hamna på samma ställe … han måste tro vi ”stalkar” honom. Vi fick där och då tips kring fästvalla och att han tyckte den nya banan var tuffare än tidigare…jag tror inte riktigt vi trodde på honom. Vi skulle ju slippa alla backar i Vålådalen och som Erik Brisenheim sa – Det är ju bara några knäppare så är vi uppe.

 

Vi bor galet fint nere vid Åresjön och väldigt trevligt att surra med gänget och Helena vår reseledare hade beställt pasta till middag och efter lite strul med beställningen så hade vi fått maten tom hemkörd till stugan. Så vi var väl laddade inför den stora dagen D.

Väl i bussen som skulle ta oss till starten hann vi kolla vår Jonas Nilsson och skidvänner i IKJ och Emil, Fredrik, Jelinek och Björn som redan vart ute i 2h i det galna Nordenskiöldsloppet och väl framme vid start kunde vi lägga ut våra skidor längst fram.

Loppet ingår ju nu för tiden inte i Visma Ski Classic serien, men det var en fin inramning kring starten och det var ju kul att se både Vasaloppsvinnaren Lina Korsgren och Rikard Tynell jämte oss i starten, var nog bara helikoptern som saknades.

Starten är ju alltid dramatisk, man vill ju komma iväg bra. Det gjorde alla förutom Elin som fick staven fasttrampad och föll av någon hetsig åkare som inte bad om ursäkt. Hon körde sen starkt och slutade #6 med 500 kr i prispengar.

Men Så var vi igång, vi gav oss ut på galet fina spår, så mycket snö. Gick fort i början då det var lättåkt ned mot Ottsjön men pulsen var hög på oss alla, Martin och jag hade sällskap över isen men sen försvann han med sitt fäste under skidorna i Ottsjöbackarna där det till en början var djupt stavfäste.

Se också Romain bomba över isen mitt i denna video.

 

Själv fick jag ställa in mig på ”kliv kliv överlev” i värsta saxbacken … något de flesta gör så även eliten så det kan man ta med ro. Precis på krönet passeade Korsgren mig med fäste och det var skoj att försöka hänga på…..det skulle ju nu bli så enkelt på den nya banan … trodde vi ja.

Det var galet många stora och små backar som man tappert som stakåkare försökte plocka men allt för ofta fick kapitulera med saxning och som fästesåkare med obefintligt eller isfrysningar fick kämpa på samma sätt. Väl uppe vid Trilletvallen var belöningen magisk, vilken utsikt det var när man vände utför igen och såg fjällvärlden och här gick jag ikapp och förbi Korsgren så kändes det bra. Men här slutande inte backarna utan det lilla utför vi hade byttes till inledningen på detta inlägg.

Uppför backen är det sista backen???? Tror vi alla hade det som värst här, Korsgren försvann och jag tänkte som alla detta måste varit sista backen. Men nej, det vart ett fortsatt saxande för mig på blanka skidor…..har aldrig saxat så mycket i hela mitt liv ( dålig är jag på det också) och då har jag ändå åkt Birken där jag saxade en backe.

Men vi kom högre och högre upp på kalfjället och då kunde man ta till sig de storslagna fjällvidderna, magiskt men här mötte man då en annan vägg i form av en kraftig vind …. men det gick att staka och nu hade jag fått sällskap av Evelina Bångman som är klart flinkare att saxa än mig själv. Jag stakade på med Evelina i rygg och vi kunde skymta Korsgren längre fram och väl över fjällryggen hade jag galet bra glid och surf utför gjorde att vi snabbt var ikapp Korsgren och förbi. När det var 8 km kvar så är det typ bara utför och det låter enkelt men här är det lätt att döda benen då man försöker krypa ihop så mycket det går och backarna tillät att man stod på då kurvorna var hanterbara.

Martin hade redan gått i mål #23 ett par min innan jag själv stapplade in efter Evelina en klart mycket grasiösare stil än min egen gångart. Väl i mål var det skoj att se att vårat gäng klarade denna tuffa bana på ett hedersamt sätt även om det kan kännas märkligt att gå runt banan bitvis. Det var ingen lek detta och de som körde hade de svårt att få det att bita överallt på banan och vi som stakade har aldrig saxat så mycket.

Fick en kram av Evelina i mål som tack för dragjobbet, det blir man glad för.

 

Även våra tjejer som körde 3 milen fick alltså köra den tuffaste och vackraste bandelen, så det var ingen som gick från loppet på pigga ben, men övervägande delen nöjda.

Väl hemma efter bastu och bad vart det skumpa och middag för att fira avslutet på denna fina säsong och en känslosam genomgång av vilka lopp som vi skattade högst och det var små lokala lopp till Marcan och Kyrkserien som skattades högst men senare på kvällen tänkte vi på de riktiga skidåkarna i Nordenskiölds loppet som oavsätt i fall de kom i mål eller inte är de riktiga hjältarna.

Söndag hemfärd stannande vi i Åsarna och där skymtade vi såklart Rikard Tynell …. men vi höll låg profil då…man får ju inte trakassera folk.

Läs också

http://www.langd.se/markus-jonsson-och-evelina-baangman-vann-arefjallsloppet.6101784-86106.html

Resultat

 

Undrar vad det blir för bana nästa år

 

// Tommie