Detta var andra gången Nordenskiöldsloppet kördes i modern tid, förra året vart det dock inte 22 
mil utan 18 mil pga av svårigheter att då dra banan som tänkt. Så kanske därför Göran återigen valde att ställa sig på startlinjen för att denna gång för att på riktigt få åka loppets hela sträcka och det är imponerande pannben att köra igen förstår jag nu själv när gjorde detta äventyr för första gången. Att jag gjorde detta är pga av Fabio Svaizer (medlem i klubben) som tyckte jag måste åka detta lopp …. du är ju lagom galen för att klara av detta … ja så jag haft detta som slutmål hela skidsäsongen … det har liksom legat och gnagt därbak i huvudet under alla långa träningspass.
Så det var bara Göran och jag från klubben som stod på startlinjen 06:00 på morgonen. Men kanske inte så konstigt att det är just Göran och jag som väljer att utmana oss själva på detta vis, vi brukar ju även på rullskidor skapa egna långdragna äventyr på rullskidor.
Göran har åkt från Göteborg – Sthlm på rullskidor över 5 dagar och jag själv har kört ett antal rullskidsemestrar på rullskidor och då som längst över en dag 24 mil (Huddinge-Valdemarsvik). Det är kanske just dessa pass som har skapat lite tilltro att man också skall klara 22 mil på skidor. Men jag hade allt annat än en god känsla innan start, även om Göran hade försökt lugna mig genom att jag skulle se dagen lite mer som ”en dag på skidor” och det låter ju faktiskt lite mysigt.
Men det var nervöst innan start kan jag säga.
Men för att dra lite info innan starten går så är ju detta lopp beläget uppe i Jokkmokk, dvs en bilresa på 105 mil och om många tyckte det var långt så tyckte nog många att bilresan är väldigt lång också … men iom att jag fick sällskap av Tina så och vi delade upp resan upp och ned på 2 dagar så gick det utan problem och det var trevligt att se höga kusten samt Storforsen i denna del av Sverige, även om det är lite öde bitvis. Vi valde att åka bil då jag in i det sista inte var helt säker på att åka detta lopp, har varit mycket trassel inför loppet, men dagen då vi åkte upp var jag helt inställd på att köra. Göran flög istället upp och det med ett gäng kompisar som skulle teamköra loppet ihop men vi var uppe ungefär samtidigt i Jokkmokk kring 14-tiden för att hämta ut nummerlappar och ett gäng extra påsar som var ämnade för depåstopp längs banan, dvs man kunde lägga i extrakläder/ombyte pannlampa efter egna behov och få det utkört längs banans kontroller. Detta skulle man lämna in samma kväll innan 18, jag trodde det var 06:00 tävlingsdagen så jag fick planera för att köra loppet utan ombyten eller pannlampa …. dvs max 15h annars behövdes pannlampan.
Organisationen som tog hand om åkarna var väldigt personlig och alla månade och önskade en verkligen lycka till och det förstärkte känslan att det inte var en vanlig tävling man skulle ta sig an. Mycket av frågorna gällde hur banan såg ut och hur många höjdmeter som skulle klättras osv … nu var det 1600 hm, dvs ungefär dubbelt mot Vasaloppets höjdmeter iofs 2.5 Vasalopp så lite snällare 🙂
Göran och teamet han göra glidtester inför loppet och det slutade med att Görans skidor tydligen gled sämst. Vad gör man då ??? Jo det var så att Tomas Jelinek hade 2 par skidor och de gled kanon i jämförelse så Göran lånade ett par och inhandlade ett par nya pjäxor för att passa rottefelabindning…modigt…skavsårsrisk osv. Men det var en chansning som gick hem.
På kvällen åt vi gemensamt och bestämde att vi skulle vara på startfältet straxt efter 5 på morgonen och det var vi, tur jag hade Tina med mig för det var inte mycket som gick på räls … klart nipprig inför det som väntade … trasslade med utrustning och kläder. Hade också väldigt många och egna förmaningar om att ta det lugnt från början och hitta mitt eget tempo, så ställde mig därför längre bak i tävlingsfållan … iofs inte så många åkare … c:a 250 till start. Så coolt att stå där och ha sitt eget namn på nummervästen och läsa på alla andras.
Men så small startskottet och vi var igång, starten gick på sjön och de 15 st spåren i start gick snabbt ihop i 2-3 spår så vi formade snabbt ett väldigt långt led. Blir alltid hetsigt i start för att senare bromsa upp och inom mig sa jag – ta det lugnt lugnt lugnt … och det gjorde jag nog INTE för plötsligt låg jag ändå i spåret med de som jagade framåt vid sidan av det långa ledet och det är klart att när man ser sina stora stjärnor jämte sig så växer man. Åkte om namn som Impola, segraren Nygaard, Dammen. Sjön vi åkte på var lång … … men när vi kört 4-5 km så var jag jämte Erik Wickström … vi växlade några glada tillrop till varandra … var nu topp 10 …fan vad ballt … såg Tynell några platser längre fram och var plötsligt jämte honom … och skrek till honom fan vad skoj det här är 🙂 ….. nu topp 5 … fan nu är det läge ingen ville dra … det ville jag … tog min chans och gick upp i ledning …. fan jag leder … precis som helikoptern glider in bredvid …. jag var så glad att få ligga där i några sekunder tänkte jag … men jag fick dra loppet i 5 km …. ligga där när vi gick in i första skogen med följeskoter, drickalangare och helikoptern surrandes ovan huvudet …. det var min dröm och den gick i uppfyllelse. Det var några centimeter nysnö i spåren så det gick lite tungt att ligga längst fram men mina skidor gick som tåget …. utför fick jag lucka även när jag låg i tät. Klickar man på bilderna kan man faktiskt se mig på dessa helikopterfoton (224)
Jag vart till sist passerad men inte mer än att jag kunde ligga kvar topp 10 de första 20-25 km, men när eliten ville röra på sig så var det inte mycket att jaga … var tvungen att komma in i mitt eget lopp, tills nu hade jag gjort allt fel om man skall åka 22 mil 🙂
Vid 3 mil kom Göran ikapp med teamet och jag föll in i gänget som då var Göran, Tomas Jelinek, Daniel Edquist, Gunnar Lindahl, dvs vi som alltid brukar kämpa mot varandra på rullskidtävlingar 🙂 dessutom var Magnus Graas med och vi höll bra tempo och vi kunde också täta till utbrytningar så vi vart ett stort gäng på 10 talet åkare, lite längre bak låg Claes Hjertman och Maximilian. Banan var initialt relativ lättåkt men backe upp och ned men vi fick ligga mellan spåren då det gick lättare där än i spåren det tar ut sin rätt så vi d 6-7 mil så va det många som tyckte det började bli jobbigt, det vart några mindre luckor som tätades vid kontrollerna…. då är det en hyfsad bit kvar 🙂 Vid 8 mil så var det kraftigt uppför och det var skoj att se att Göran var riktigt pigg uppför och han kändes som och han hade bra glid utför tillsammans med mig.
Häftig bild … påminner om en annan klassisk bild.
Målet var att komma till vändningen mentalt dvs 10 mil, det gick lättare bitvis när man nu kom ut på nya sjöar, kändes som vi hade lite motvind … det skulle visa sig att det var tvärtom sen. Man mötte de i täten då banan går tillbaka i samma spår kul att se hur många man hade framför sig och se hur de låg till.
Måste inflika hur skoj det var att åka denna första halva av banan, vädret var strålande sol och mycket folk var ute och hejade på banan, kontrollerna var proppade med energi för det behövdes verkligen när man kommit så här långt.
Det fanns sportdryck, redbull, bars, gel ,ostmackor, banan, gurka, buljong, kaffe … otroligt bra, och måste säga det igen alla runt om en gjorde allt för att pusha oss framåt.
Vi vändningen vart mitt eget lopp en kamp mot hjärnan och smärtan, men också perioder av sprudlande positiva känslor där kroppen svarade riktigt bra, Magnus Graas och jag fick i vändningen lucka till teamet. Det var väl här i den bitvis kraftiga motvinden fick en rejäl svacka och det var skönt att växeldra med Graas som då kändes piggare. När vi då kommit halvvägs stod Tina servade med energi och där och då fanns det mörka tankar att ta bilen hem, men samtidigt kunde man nu börja räkna ned mil efter mil och när vi tagit det kraftigaste stigningen så kändes det som vi nu ökade farten igen även om Graas mer och mer inte tycket det var skoj längre och då tog jag över dragjobbet helt.
När vi stannade vid en kontroll trodde vi hade 6 mil kvar …men det visade sig att vi hade 8 mil kvar då var det jobbigt igen, desssutom började jag få mer ont i ena handen pga av att tjocka vantarna gled ur kontrollremmarna. Fick hjälp av en i publiken att plocka fram mina tunnare rullskidvantar och det kändes direkt bättre och jag fick plötsligt en annan växel i stakningen och bara att sen se 6 mils skylten gav än mer endorfiner … dags att spurta 🙂 Sjukt att tänka så, för det är ju längre kvar än de flesta långlopp man kör.
När vi körde genom 20 mils kontrollen kände jag på riktigt att detta skulle hålla och här tog Graas ett längre stopp än vad jag gjorde så resten av loppet vart solokörning. Det var här man inser hur ensam man kan känna sig på detta lopp … bitvis var det verkligen som man var ute i vildmarken … här skulle jag inte vilja vara om det vart mörkt …. så var väldigt glad för att klara loppet under dagsljus …. merparten av loppets deltagare vart tvungna att överleva nattens mörker med pannlampor …. det ville inte jag, glad att jag slapp…. mycket imponerad av de som gjorde det.
Jag var mäkta påverkad av endorfiner när jag tillslut stakade in i Jokkmokk, på dryga 14 tim placering 32, och det var så skönt att glida över mållinjen och mötas upp av Tina, Jiezzah och Fabio. Vet inte riktigt vad jag sa om loppet när jag vart intervjuad … men jag var väldigt glad nöjd stolt. Glad också att leva upp till Fabios förväntningar, Fabio som var ansvarig för mediabevakningen kring detta lopp …. därför fick vi också fina kort från banan.
Straxt efter kom och Göran med teamet in och de åkte samlade på bredd över mållinjen, mycket glada hela gänget och jag har förstått att de alla var glada att genomfört denna prestation och så väl kunnat hålla ihop hela resan och fick samma tid och samma placering … det bräcker tom Bröderna Blomkvist delade Vasaloppsseger. Det är ju bra på en sådan här resa att vara flera som kör ihop …. så pass jämna som de var kan man pusha varandra när det är som tuffast…..själv var jag väldigt glad att köra med Graas annars hade varit väldigt ensamt.
Fick nog frågan om jag skall köra igen direkt efter målgång … hm vet ej … var nog mitt svar då. Så här någon vecka efter känns det annorlunda, för loppet hur brutalt det än var så var det ett äventyr där man kände sig som en vinnare oavsätt placering man var så glad att ha klarat av det, så om mina tidigare berättelser som Birken, Årefjällsloppet upplevts lite avskräckande så är min uppmaning att Du någon gång också skall åka detta lopp … ja eller snarare ett måste…..man har ju faktiskt 30 h på sig. Vi får se hur jag gör framöver … men häftigt var det.
Det är ju världen längsta skidlopp!!!!!
Mors Humlan Tommie
P.S senaste loppen har jag ramlat …. även detta lopp ramlade jag, helt odramatiskt när jag typ stod still…balansen är inte den bästa tydligen.
Se även Jonas Coltings intervju….mycket inspirerande.