Birken – En tuff häftig läskig upplevelse.

Birken ett tuffare lopp än allt annat man åkt.
Många har valt att avsluta sin tävlingssäsong efter Vasaloppet, men det är ju synd då de finaste skidupplevelserna är just nu med chans till sol och härligt väder om man har tur….. och det hade vi som körde…. Carl, Stellan Linda och jag.
Det var premiär för oss alla som körde årets birkebeinerrennet, ett lopp som jag själv sneglat åt då det sett ut att vara en blandning ”sköna” motlut att staka på blanka skidor och härliga löpor att surfa utför i …… något som brukar passa mig fint. Men det var en mycket felaktigt beskrivning av banan, den var brutal på många sätt.
Till skillnad mot Vasaloppet behöver man inte kliva upp i ottan och om man är hyfsat i tid kan man nog lägga ut sina skidor långt fram i startfållorna.

Nu anlände jag och Carl bara kvarten innan start … det kanske var i snävaste laget, lite panik … men Carl hamnade bra i led 1 medans jag stod sist i led 2. Hörde sen att Stellan stod långt fram i led 2. (Lugna killar i bussen)
Klart att man på start var nervös för vad som väntade, det man visste var att det skulle börja med 1,5 mil stadigt uppför. Om det var nervositeten eller att det vart lite stressigt till start som gjorde att glömde stänga mina skidbindningar innan startskottet gick vet jag inte. Men det vart klart snopet att först tappa den ena skidan efter 4-5 meter och se den åka iväg och sen väl jagat ikapp och fästa den för att i nästa sekund se den andra försvinna så inser man hur det snurrar i knoppen innan man väl är iväg.
Väl över startlinjen tuggade det direkt stadigt uppför och man fick omgående omvärdera hur mycket tuffare stigningarna var än man tycks sig förstå från de lopp man tidigare sett på TV. Det kändes väl ok några kilometrar men som Carl upplevde när han stakat i sin egen tro 6 kilometerar hade han bara kommit 3 av dem, och min känsla var den samma. Men vad göra det …. var bara att tugga sig uppför och uppför, men lyfte man blicken vart man snudd på gråtfärdig för det fanns inget slut och när man väl kom över krön så möttes man bara av ett nytt krön än längre upp… bara att hålla ned blicken och kika på skidspetsarna, det vart man ju inte muntrare av då jag har ett klistermärke som beskriver mina skidors spannkurva ….den var kusligt lik banprofilen på detta lopp …. dvs brant uppför för att sen slutta utför.

Men tro det eller ej, när man kom upp på kalfjället och efter tagit sig över det sista krönet kändes det som nu har man fixat loppet, och skulle njut av utförsåkning så vart det mer en skräckupplevelse att susa utför första backen. Det gick galet fort och då spåren inte var spikraka heller så kändes det som att åka som en kula i ett flipperspel utför. Efter att överlevt det så var det inte mycket vila innan man fick klättra vidare uppför mot banans högsta punkt. Väl där väntade ändå lite snabb utförsåkning mot Kvarstad en stund kände man ändå att man fick lite krafter åter … tror tom att det var lite platt en stund.
Men man skall över två fjäll och denna stigning skulle ju inte vara så lång trodde jag men den var riktigt jobbig då det var mer kuperade stigningar mot sjusjön på detta fjäll även om det var något kortare, man stapplade och fick faktiskt saxa några korta backar. Elakt hade de satt upp en portal som man för ett ögonblick kunde tro var placerad så att det sen bara skulle vara utför, men man fick streta på krön efter krön innan man sen skulle fara utför mot Lille-Hammer, jiiiippi tänkte man nu är det bara att susa i mål, men dessa backar var ännu värre … tror de snabbaste kom upp i farten kring 70 knyck …jag fick inget fartrekord utför då jag lyckades vurpa 2 gånger … en gång av en knuff av en motståndare … den andra av att spåren svängde men det gjorde inte jag …. Asså det var inte lätt att stå kvar i spåren och flög man ur dem var det svårt att hitta rätt tillbaka i något annat … så jag föll och snurrade ett otal varv innan jag hörde hur efterföljande skrek åt man att komma ur banan … det var ett under att jag kom av spåret innan de visslade förbi och jag reste mig och konstaterade att stavarna faktiskt var hela …men upptäckte till min förvåning att en skidan var borta …spårlöst. Panikslagen kollar man runt i skog och bana och funderar hur man nu skall åka mot mål på en skida ? Men 100 meter ned ser jag till slut min skida …bindningen är hel och stängd … hur går det till????
Glad att fortsätta och nu de sista 6 kilometrarna är nu snällare och jag inser att jag både skall klara och överleva detta lopp.

Nu vart det mycket av min egen upplevelse …men jag tycker det finns lite tips från min egen resa som kan hjälpa andra … knäpp bindningarna …. kartlägg banan noga.
Carl körde på otroliga 2:57, jag på 3:15 och Stellan 3.16, Linda sa hon mös runt banan … det på fina 4:31. Vi killar körde alla på blanka skidor och vi var rörande enade om att detta var ett brutalt lopp, värre än alla andra lopp vi kört, men också ett lopp man som skidåkare bör köra någon gång i sitt liv. Det oavsett om man väljer att staka eller diagonala … inget är en lek.