Årefjällsloppet – sol, backar och knarrande snö
Klockan visar på 0815, den gröna bussen från Team X-tra kommer in och parkerar utanför fjällpensionatet i Vallbo. Det är -19 grader och brasan framför mig värmer skönt. Det ser ut att bli en strålande fin vårvinterdag med mycket sol. Arrangörena har beskrivit den 75 km långa banan som vacker med en lättåkt banprofil i fjällmiljö…
0845 går starten. Eliten drar i väg blixtsnabbt. Det är gott om elitåkare då denna tävling också är avslutning i Swix Ski Classics.
De första sju kilometrarna ner till första kontrollen i anrika Vålådalen går långsamt. Snön är kall och finkorning, spåren lösa och ljudet från helikoptern som följer eliten är nästan obefintlig. Det kommer att bli en jobbig dag på skidorna. Undrar hur banan är egentligen? Vi ska ju över två fjäll.
Martin Lasu kommer ikapp och jag tar rygg. Vi går ut i den friska motvinden på den första sjön. Vid slutet av sjön börjar den första stora klättringen upp mot Ottsjöfjället. Denna klättring är ca 3 km lång med en höjdskillnad på 300 meter. Efter ca halva klättringen kommer ”väggen”. Här är det så brant att t o m delar av eliten saxar/går.
Jag har lämnat Martin bakom mig och känner mig nöjd i min bubbla av lidande då jag når toppen av stigningen och hakar på norrmanen i blå lycra med reklam för Oslo Sportsbolaget.
I Edsåsdalen är det om inte fest så i alla fall en god stämning. Förutom den sliskiga sportdrycken tar jag även min medhavda kaviarmacka (som jag alltid har med mig på långlopp). Två gubbar i gula kycklingdräkter spelar musik. Låter faktiskt rätt hyfsat.
Ute på Hensjön excellerar Martin med sin stakåkning i den hårda motvinden. Jag biter mig fast. Vi passerar flera andra åkare. Nu börjar det blir rejält jobbigt. Dags för nästa klättring. Spåret går i anslutning till en kraftledningsgata. Terrängen är starkt kuperad, det går upp och ner. Långa backar, korta backar och framförallt branta backar. Vilken tur att jag har bra fäste.
Kraftledningsgatan fortsätter i horisonten och kontroll Greningen passeras med Red Bull-dryck i magen.
Den snabba utförskörningen påbörjas då det är ca 17 km till mål. Det går fort, riktigt fort. I början tvingas jag ”fega” och kör bredvid spåret. Inser snabbt att jag måste ligga i spåret även om det är läskigt. Jag tittar på framförvarande åkare och bestämmer min taktik. Om de klarar att stå i spåret står jag kvar. Om de ramlar kliver jag ut på det pistade underlaget.
Duved passeras i släptåg på Martin. Han stakar på riktigt snabbt. Vi plockar allt fler åkare – även norrmannen i den blå dressen. Efter Duved erbjuder några yngre, glada män sin egen sportdryck till de slitna kämparna som passerar. Martin är inte sen släcka törsten med det som erbjuds –öl!
Liftarna på Åreskutan kommer närmare och närmare. Nu är det inte långt kvar och jag kraftsamlar de sista metrarna.
Klockan pekar på en tid av 4,49 då jag och Martin går i mål samtidigt – lidandet övergår gradvis till en känsla av välbehag. Det stora samtalsämnet i mål är naturligtvis den ”lättåkta banprofilen”. Banan var inte lättåkt utan snarare en rejäl utmaning för alla deltagare. Någon muttrar något om att det blir en lång dag för de lite långsammare motionärerna.
Öl och jordnötter på hotellet smakar fantastiskt. Både jag och Martin är nöjda över resultatet. Säsongen är slut och jag känner ett visst vemod.