Dolomiterna
Så var det dags igen för cykelsemester. Vi hade sneglat på Bolzano en längre stund eftersom det går ett cykelrace över flera dagar med fina stigningar varje dag. Bolzano lät inte så lockande att bo i så vi bokade ett boende Val Gardena istället en bit nordost om Bolzano.
Bilresan från Mûnchen bjöd på växlande väder med sol och ösregn. Modet sjönk en del när regnet öste ner och termometern sjönk till 12 grader. Ögonen spärrades upp mer och mer ju närmare Val Gardena vi kom. Bergen reste sig mer och mer efter varje sväng upp mot Val Gardena. Till våran lättnad var vädret rätt ok väl framme.
Efter en del stök första morgonen med att införskaffa en riktigt frukost istället för crossainter som verkar vara standard frukost för många italienare så åkte vi iväg i två bilar för att hämta upp Martins hyrcykel.
Första dagens pass var inplanerat att includera Passo Gaui som är känd stigning. Rundan innehöll även några andra stigningar påvägen. Vi parkerade i San Cassiano och trampade iväg mot Cortina.
Vi hann inte många kilometer innan regnet började. Det blev riktigt ösregn på vägen ner från Passo Valparola för att starta Gaui stigningen. En bit ner tittade solen fram och det kändes ok igen men det varade inte länge. Hela Gaui stigningen genomfördes i regn till ösregn men regnjacka på hela tiden.
Väl uppe på passet försökte vi värma oss så goot vi kunde med varm choklad och lite mat. Försökte tima nedfarten någorlunda för att få minimalt med regn på oss. Sista stingingen för dagen mot Falzarego var relativt lätt jämfört med Gaui och därfrån var det bara nedför mot bilarna.
Det blev en lång dag med fyra genomfrusna cyklister.
Dag 2
Lite senare start men soligt och fint precis som man vill ha det. En kortare runda planerad på ca 5.5 mil med ”bara” 1800 höjdmeter. Resan började med två relativt snälla stigningar, Passo Sella och Passo Pordoi Joch. Mycket cyklister ute och fantastiska vyer åt alla håll. Efter en härlig nedfart till Arabba stannade vi för lunch och satt länge i solen och njöt av pasta, kaffe och glass.
Hemfärden inkluderade två stigningar över Passo Campolongo och Passo Gardena. Jämfört med gårdagens Gaui stigning i ösregn så kändes allting rätt lätt.
Dag 3
Tomas hade läst på innan resan att alla cyklister måste köra Stelvio passet om man är i Italien. Vi packade inn oss tidigt på morgonen och körde två timmar till Prato där stigningen börjar.
Perfekt väder med sol och 25 grader varmt. Stelvio är en av dom längsta stigningarna som finns på 24.5 km där man ska klättra 1800 höjdmeter och slutar på en höjd av 2760. Vi gjorde två grupper direkt där Magnus och Martin körde medans jag och Tomas körde ett lite snabbare tempo. Det är en väldigt varierande stigning som startar i en dal med en älv brevid. Efter en stund bär det av upp i skogen där det också blir väldigt brant för att till sist komma ut ovanför trädgränsen och närma sig glasiärerna. Det är igen ett fantastisk lanskap där man cyklar och efter trädgränsen ser man vägen cerpentina sig åtskilliga kilometer upp mot passet.
Tomas och jag bestämde oss för att åka ner på andra sidan en bit. Vi körde ca 10km men nsåg att vi inte skule hinna med hela stigningen från den sidan också.
Dag 4
Målet var att besöka Marmolada och se dom fina glasiärerna. Vi startade med att köra andra dagens runa baklänges för att få lite variation. Vid Arabba tog vi vänster och fortsatte nedför dalen. Något lugnare utförlöpa där man inte behövde bromsa hel tiden. Efter en mycket god lunch vid Rocca Pietore började stigningen mot Passo Fedaia. I början var det rätt lättåkt men efter några kilometer började det jobbiga. En spikrak väg upp i himlen och dessutom väldigt brant. Lutningen snittade på över 10% och var bitvis uppe på mellan 15-18%. Kommentar på internet visade att det är många som kroknat i den stigningen.
Vi fick vår belöning med en enormt natursjön sjö på toppen inringad av bergskammar med glaciärer. Tyvärr började det regna igen så vi slängde oss på cyklarna för att slippa köra nedför i ösregn. Det gick nästan men på slutet blev det dränkt råtta igen. Det blev inte så farkigt eftersom vi gick in i stingingen mot Passo Sella direkt när vi kom ner. Eftersom det var sista stingingen på semestern så blev det hårdkörning till toppen. Vi hann precis upp innan hagelstormen började. Vi satt och hukade under tak en stund innan vi gick in och tog en kopp tee.
Sammanfattningen är att Dolomiterna är väldigt trevligt att cykla i. Vi konstaterade att det knappt finns några platta partier. Det är antingen upp eller ned. Letar man finns det fins små vägar som slingrar sig på bergen där det inte är mycket trafik. Nytt för året för min del var att jag hela tiden körde på pulsmätaren. Genom att inte gå uppp för högt brända man inte för mycket krut och dagen efter kändes lika bra som dagen innan. Vi får se vad det blir nästa år men det lutar åt Pyreneerna.
Yngve.