Jag är ledsen att meddela att det inte varit ni alla trevliga och glada rullskidskamrater som lockat ut mig i ur och skur på våra träningar. Det har varken varit naturupplevelse eller välbefinnandet efter ett tufft pass. Nej – det var enbart 70km , Marcialonga 2013 och målet att kapa 2 timmar på min långloppsdebut förra året. Att det var minus 18 på torsdagens skidpass på trehörningen var helt ovidkommande, ty finskidorna låg redan preppade i fodralet , stavarna tejpade, tävlingsdräkten packad , flagga påsydd på mössan. Allt låg redo för avresa !
Men så var det alla dessa nojjor ... Ont i axeln. Är det inte en antydan till förkylning ? Hur kan man snubbla på frugans stavar och stuka handen 4 dagar innan start ?? För h-lvte 120 mil på rullisar och 80 på snö och så kommer man inte komma till start ... ujuj Tävlingshypokondri !!!
Som andraårsdeltagare är man lite coolare ,trots vad jag skrev i inledningen. Vi visste var man hämtade nummerlappar , vad man behövde köpa och var man kan testa skidor. Så vi tog oss ned till race office och hämtade nummerlappar , minglade lite , köpte ett berg Enervit artiklar och vände sedan hemmåt för att slutpreppa skidorna.
Oj,oj solen ler i kapp med oss !!
Vi tog bilen till starten i Moena och testade våra skidor i stråååålande solsken. Fram och åter , fram och åter.
Moena kan väl knappast bli bättre än så här !
Det var lite svårt att bara lämna detta paradis så vi kastade in skidorna i bilen och letade upp en restaurang i solen och lunchade. Om det nu gick åt skogen i morgon så var denna soliga lördag i sig värd all möda...
Tillbaka på hotellet pillade man lite på alla grejor , packade midjeväskan och vankade lite oroligt fram och åter. I väntan på att vår medhavda pasta och köttfärsås skulle bli klar gick jag , Lena och Ann-Caroline ned till torget i Tesero där invigningen skedde . Det var mycket italienska men vi fick se lite underhållning och även se och höra den förste vinnaren av Marcialonga. Killen blev övertalad 1-2 dagar innan att åka – och så går han ock vinner... Efter en språksam middag hände inte så mycket mer än att man dök i säng.
Frukost 0530 för att hinna med bussen som gick 0655 från vårt torg . I halvmörkret tittar vi ut genom bussfönstret och ser spåren längs vägen som vi skall flyga fram i om några timmar. Som sagt lite coolare detta år. Toalettbesök utan stress , varma överdragskläder och hinner se eliten dra i väg.
Sakteliga kommer vi till fållorna och vi skiljs åt för respektive startgrupp. Vi är spridda i allt från startgrupp 13 till startLED 5. Vi kan redan nu se att det kommer bli en fin och solig dag och framför oss i fjärran glöder ett bergsmassiv magiskt.
(Tyvärr tog vi ingen egen bild men tänk er lite snö , kall morgon och ett glödande Sassolungo.)
Jag är tagen av stunden och vi hejar starkt varje startgrupp som sticker i väg innan vår egen. När de öppnar boxen går man lungt fram , sätter på sig skidor och stavar och tar lite lätt fart och FORZA ! över startlinjen !
Första 18 km är det uppåt. Inte så farligt men dock några rejäla uppförslutor. Att starta 2 grupper längre fram än förra året gör stor skillnad. Allt går lite fortare , färre ramlar och inga tvärstopp. Känner att glidet inte är optimalt men fästet är super. Där de andra saxar går jag rakt upp och smiter snabbt i mellan horder av andra åkare. Förra gången fick jag böka sig in mot borden för att få dryck men nu fick jag snabbt dryck och annat gott utan att tappa tid. Efter ett par kilometer möter vi de snabba killarna som nu är på väg tillbaka efter att ha vänt uppe vid Canazei.
När de kommer på andra sidan ån ropar alla vi ”blåbär”
( lånad bild ...)
go,go,go FORZA FORZA !
När jag så småningom själv får vända vid Canazei får jag värmande sol i ansiktet och det är dags att starta ”stakningsroboten”.
Det är mestadels flackt nu men det är en längre uppförsbacke innan vi är åter i Moena. Jag har insett att det är i backarna man kan vila då det ändå inte går att tränga sig fram mer än marginellt. I ”fiskkroksbacken” verkar ”backpolisen” lita på oss åkare. Förra året släppte de fram en och en och det var ändå ”plockepinn” i backen. I den branta böjen stod sjukvårdare i beredskap men ingen i vårt
sällskap vurpar över huvud taget detta år. Starkt i det ”kaos” som änd råder i nedförslöporna. De är isiga med snövallar vilket gör den ganska svåra att åka i – speciellt om man måste väja för andra åkare.
Tittar då och då lite på klockan. Bör vara i Predazzo runt 1300 för att klara mina 6 timmar. 1255 ! Bra – men måste bygga marginal för Cascata ! Som sagt fin fint väder och spåren håller OK – i allfall jämfört med förra gången. Man känner sig som Hellner eller Jönsson när man kommer på skidstadion i Lago de Tesero. Denna gång har inte publiken hunnit gå hem och på VM räls är det stolt hållning och tokstakning som gäller. Vila kan man göra utanför stadion ...
Någonstans åker jag förbi Foppa som lär ha blivit övertalad av Per Elofsson att köra Marcialonga och som startade i gruppen innan mig...
Jag har inte känt av vare sig axel eller handled så det blir lite chock när först vaden börjar krampa lite. Den kommer och går lite men så börjar höger triceps krampa.
Stannar och tar en energitablett och hoppas de hjälper mot kramp men kan inte går helt fullt som jag vill. Det går tillräckligt fort enligt klockan. När jag vänder vid Molina så börjar även vänster triceps och bröstmusklerna också krampa lite. Det är bara att glömma att staka fullt utan det får bli lite blandat så jag spar mig till Cascata. Väl där får det bär eller brista – det är ju inte mycket att göra åt om man krampar ihop där antar jag.
Snabbare än man tror så står man där i början på ”mördarbacken” Cascata...
Jag tyckte att kön till klistermaskinerna var lite för lång så jag tog även denna gång fram min lilla TOKO spray. Nästan lite för bra fäste men det gick att skida ganska OK och när väl lutningen minskade så hade det mesta klistret nötts bort (spray sitter ju inte så bra om man sprejar på kall skida...) och då gick hyfsat det att skida ut. När man tittar på tidsanalysen efter loppet så var Cascata min och Lenas starka etapp. Här hade vi de bästa placeringarna på hela loppet och jag körde in 34 placeringar här. Men då, i backen, var det psyke och hjärnvilja - BARA 200 m till ... sen ... sen kommer en kille och stakar glatt förbi ... utan nummerlapp men med team COOP på ryggen. Tror det var en av Auklands som var ute och varvade ned. MEN det låter man sig inte knäckas av !! Ett par sista omkörningar och så låg målgången framför mig. NU skall jag ge allra sista , tänker jag och börjar tokstaka. Sure... – nu kom båda triceps,bröstmusklerna och vaden åter i högform – tvärkramp överallt...
I mål ! ( lånad bild ...)
- men klarade jag tiden då ..? har ju inte 100 koll på när jag startade. Tja – missade jag så var det inte med många minuter ...
Efter dusch och mat är jag förhållandevis fräsch och väntar in de sista i vår grupp. Riktigt läskigt blir det dock när vår kompis ringer och säger att hon fått en astamattack och ligger på sjukstugan vid målet. Sjukvårdspersonalen handlade direkt och trots att vår kamrat försöker protestera och säga att hon har situationen under kontroll ,vräker de ned henne på en bår, bältar och springer i väg henne till sjukstugan. När vi kommer dit är hon klart skärrad av den välmenande men brutala behandlingen. Med stor lättnad ser vi att hon repar sig och doktorn släpper till slut i väg oss när han väl försäkrat sig att vi har de mediciner vi behöver.
Det är den allvarsamma sidan av vad vi gör – långlopp kräver respekt och vi kan alla råka ut för oväntade saker !
Fest på hotellet - goda ostar, korvar, skinkor, pilsner och vin. Somnade som en prins !! Ett års slit - mission accomplished !! Sub 6 h !
Jag som trodde jag var färdig med Marcialonga längtar redan till 2014 ...
Jan-Olof Furehed
Detta var min tävlingsberättelse men vi som var där gjorde individuella bragder var :
Fr v : Jan-Olof (5,57), Lena (5,47), Kajsa (7,27), Hans (6,04), Marcia(4,57) och bakom kameran
Ann-Caroline( 6,59)