Tystnad. Total tystnad. Totalt lugn. Total lycka. Klockan är tolv, solen gassar i ansiktet och det enda som hörs är mina andetag och möjligen plasket från insidan av mina pjäxor när jag viftar på tårna. Fjällen reser sig runtom mig, jag ser skidorna som parkerat där snön övergick i ris, sluter ögonen och låter middagsluren smyga sig på. På väg tillbaka till civilisationen kan jag nästan inte förstå att det hänt så mycket på bara två dygn. Vilken säsongsavslutning jag haft.
Klockan är 12.30 när jag vinkar av min kompis i bilen vid Katterjokk turiststation 2 km från Riksgränsen. Plötsligt slår det mig att jag ju inte ens har kollat om STFs stuga i Unna Allakas är bemannad. Än så länge har jag täckning och nerverna stillas, de håller öppet fram till 5 maj. Till höger går liftarna och rakt fram uppför berget ser jag de röda kryssen som visar mig in i väglöst land. Jag börjar klättra, upprymd över äventyrskänslan och friheten.
Efter en timme och lite drygt tre kilometer når jag första hållpunkten, en stuga där jag slår mig ned på farstubron, äter en lunchmacka och begrundar insikten att det tar mycket längre tid per km än jag trott. Det är 5 plusgrader, snön är blöt och tung, motvinden rejäl, fästet är noll och det blir för tungt att staka eller skejta någon längre bit. Jag gör ett överslag och beräknar att om bara jag håller mig hel utan brutna ben eller skidor så bör jag vara framme i tid innan mörkret faller, jag har 26km kvar vilket borde innebära 6-7 h till med paus. Jag bestämmer mig för att fortsätta till nästa stuga ca 8 km bort och sedan fatta ett nytt beslut.
Jag sätter på mig skidorna och fortsätter. På håll ser jag två skidåkare nere på en sjö, de har klokt nog genat men än så länge är jag för ängslig för att vika mer än några meter från leden på egen hand. Det ska visa sig vara de enda skidåkare jag ser under hela dagen. Jag kör stora delar av dagen i deras spår, och tänker att de måste vara duktiga, ser på spåren att de har stakat stora delar av sträckan och det är långt mellan staktagen. Visserligen har de min motvind som medvind, men ändå! Jag ska senare få en förklaring till spårens karaktär.
Strax efter tre är jag framme vid stuga nummer två. 12 km avklarade. Det blåser än mer och haglar lite. Jag pratar med två skoteråkare som berättar att vinden blir lindrigare när stigningarna upp mot fjället börjar, bra för just nu låter det som en helikopter inuti min huva av vinden och jag tar hellre uppför än motvind. Jag känner mig plötsligt liten inför uppgiften och funderar på om det är så klokt att på egen hand bege mig 30 km rätt ut i fjällvärlden med mina vanliga skidor och ingen mobiltäckning. Men å andra sidan känns kroppen stark, jag har bra kläder och utrustning med mig och mörkret faller inte på länge än, det kommer att vara ljust fram till 21.30 ikväll. Jag fattar beslutet att fortsätta.
När jag kommer upp på höjden sjunker temperaturen och gör föret något lättare, vid 18-tiden mojnar vinden, jag matar på och tar mig långsamt men säkert framåt. Fjället blir än mer stilla och en upprymd känsla uppfyller mig, jag är nu säker på att jag kommer att klara att nå stugan före mörkret når mig. Det bär av nedför, mina skidor får snabbt en obehaglig fart och de lyder inte riktigt varken i den tunga blötsnön eller när det frusit på mot höjderna, jag saknar stålkanterna och får ta till textilbromsen ett antal gånger. När jag närmar mig Unna Allakas och ska ta mig ned mot dalen så blir det än värre, de sista dagarnas värme och blåst har tagit på snön och det brister under mig när jag beger mig utanför leden för att försöka minska farten genom att gå på skrå snett över fjället. Resultatet blir ett par ordentliga face plants och stora hål i snön. Vid ett tillfälle när jag ligger med armarna fast i kramsnön upp till axlarna funderar jag ett ögonblick på om jag ska bli liggande här tills det töar för det känns som en omöjlig position att ta mig upp från. Tillslut lyckas jag och bestämmer mig sedan för att gå ned, jag vill ju ha både mig och utrustningen hel. Äntligen ser jag stugorna och klockan är 20 när jag knackar på dörren hos stugvärden.
Det visar sig att jag är en av tre gäster, den enda som anlänt under dagen och de rutinerade fjällrävarna Mats och Annakari som varit i stugan ett par dagar säger att jag kan välja säng av de lediga, igårnatt sov Charlotte Kalla i överslafen och Magdalena Pajala i den undre. Jag väljer Kallas säng och hoppas att den stakstyrka jag sett bevis på i spåret under dagen (och skatetekniken föralldel) ska smitta av sig.
Jag valde överslafen där Charlotte sovit!
De efterföljande dagarna får jag ut räntan på den ansträngning jag investerat första dagen. Ren och skär njutning. Bestämmer mig för att åka till Alesjaure och när jag kommer ikapp Mats och Annakari efter några km så tar vi sällskap resten av dagen, trevlig omväxling mot gårdagen. Med rutinerat sällskap vågar jag följa med en oledad färd som både ger vackrare utsikt och bekvämare färd än ledens vägval. Skillnaden mot gårdagen är enorm. Idag bär skaren, och jag skejtar och stakar om vartannat och däremellan beundrar jag vyerna, jag ser ända till Torne träsk stundtals. Vi ser 50 renar som är lyckliga över att så många bara fläckar trätt fram och lunchen intas med dem i blickfånget. Solen värmer och vi tittar på molnen.
De visar sig senare rulla in snabbt, när vi efter att ha skråat utför berget så länge att låren fylls med mjölksyra når stugorna vid tvåtiden så är det rejält mulet och när det är dags för bastun faller snön. Middagen smakar grymt bra och intas i trevligt sällskap. Jag får fina fjällvandringstips av Annakari och det visar sig att Mats är en skidentusiast även utanför fjällvärlden, han driver ett litet företag, Mats skidservice, vi diskuterar glidvallning och stakteknik i massor. Nördar in på stavlängder och spannkurvor. Väldigt kul och jag har nu lite nya idéer att testa nästa säsong.
Morgongröt och kartstudier
Eftersom jag stannade redan i Alesjaure har jag en dryg etapp dagen efter, 35km. Jag bestämmer mig för att starta tidigt efter tips från mina erfarna färdkamrater, jag vill ta vägen över sjön och snön bär bättre efter nattens kyla. Klockan 06.48 står jag på skidorna med gröten i magen redo att staka iväg. Vädret är klart och vyerna återigen slående. Vinden i ryggen. Tar farväl av mina kamrater från igår vid morgonkaffet, de kör med pulka och turskidor vilket gör stor skillnad i fart mot min lätta packning och löparskidor. Idag går det lätt, en svindlande hastighet av sådär 7km/h att jämföra med 3-4 km/h de första dagarna. Jag färdas ensam i en dryg mil innan jag möter någon, njuter resten av resan, det är lätt nedför hela vägen och jag spårar i 5 cm orörd nysnö. Ser spår från räv och hare. Lyssnar på tystnaden. Vet att det är sista skidmilen för denna säsong. Får promenera sista branten nedför, här har solen gått hårt åt snön och nu återstår bara 14 km till Abisko genom dalen. Sjön är hopplöst blöt och jag har stundtals vatten till knäna, jag fastnar ett antal gånger och skrattar för mig själv åt hur kul jag måste se ut. Tillslut når jag sjöns ände och parkerar skidorna. Vad gör väl ett par blöta fötter under middagsluren när solen gassar och säsongen avslutats med 2 fantastiska dygn och 80 km över fjället?
