En reseberättelse
Detta år spändes bågen lite ytterligare. Vi kör en dubbel i år. När vi ändå är nere och traditionsenligt kör Marcialonga så tar vi hela veckan ledigt och avslutar med König Ludwig Lauf och får ytterligare en stämpel i boken !
Som alla nu redan vet var det hur fint som helst i Val di Fiemme trots nedkortat lopp. Vi var ju väldigt många från klubben som letat sig till Italien och vad jag vet gick det mycket bra för alla. Jag och Lena konstaterar att vi med största sannolikhet hade åkt på under 5 timmar om det varit 70 km så vårt slit på asfalten och skidspåren har givit resultat. Men visst är det svårt att smälta att Per Ängsås slog mig med 30 sekunder J …
Jan-Olof, Lena och Per efter väl genomfört lopp
Nu börjar så nästa äventyr. I strålande solsken åker vi ned till skidstadion där skidlärarinna väntar. Vi har hyrt skateskidor och skall nu lära oss hur man skejtar. Det är ju klart knepigare än man tror och jag får snart namnet ”the doublepooler ” av vår italienska instruktör. Här är jag klart ifrånkörd av dotter, fru och vänner. Även om vår kompis Micke kanske kämpar mer med det praktiska så har han i alla fall förstått teoretisk vad det handlar om. Det har alltså inte jag gjort i detta läge … Men i detta solskens paradis blir jag nästan inte alls irriterad alls över mina tillkortakommanden. Vi åker efter avslutat lektion upp till San Pellegrino för att prova på hur det är där. Minus 10 , trögt , 1900 m och skateskidor gör att man blir ”lite lätt” andfådd. Men jag skejtar faktiskt mina första 7 km här J
Jag inte får ordning på skidor och stavar under skatelektionen men kan man inte vara mer än genomharmonisk i detta väder
Dagen efter sker återser vi efterlängtat Lavazze. Vädret är åter strålande och med avbrott för lunch skidar vi glatt runt 30 km. Tyska landslagets trailer står parkerad men vi ser inte så många elitåkare i år.
En ryss som verkar ”hyfsat bra” gör varv på varv med som det verkar en puls som motsvarar den jag har när jag sover. Men nu är i alla fall höghöjdsveckan i gång.
Vi hade faktiskt fint väder nästan jämt J !
På onsdagen beger sig vår dotter hemåt tillsammans med Kajsa, Micke och Freja som vi delat Marcialonga med. Jag och Lena har ju en hel vecka framför oss. Vi åker nu till Seiser Alm som vi hört mycket om. Tror inte det är så många som vet att man inte får åka bil upp dit om man inte har bokat
hotel men så är det faktiskt. Men vi bokar ett hotell vid ”check pointen” och åker sedan uppför berget.
När vi sedan försöker hitta vårt hotell så blir det lite jobbigt. Vägen dit är mer ett skoterspår …
Vi korsar fler slalompister och jag bara väntar att bli utskälld. Det är faktiskt inte OK att köra bil
i en slalompist med snowboard och skidåkare på båda sidor… eller? Jorå – helt OK!
Nu är det ju bara det att när jag inser att vi förr eller senare skall tillbaka samma väg och får faktiskt ont i magen av oro. Vi har ju inte snökedjor eller annat som kan ta oss tillbaka upp för backen till ”stora vägen”. Som tur var är man mycket förstående i receptionen och man lovar att ”vi löser det där”.
Det finns liksom ingen riktig väg till hotellet … Vi korsar alltså pisten ni ser på bilden med vår bil…
Snabb lunch – på med skidorna och ut. Och gissa – strålande sol igen… Men det känns att vi är på höghöjd. Lena manar på och tycker det är såååå vackert och sååå härligt. När vi passerar 2077 meter
så ser jag nästan i syne av trötthet (förvisso vackra syner…) men jisses vad det tar att åka här. Som tur är fick vi några km utför från denna punkt (innan det gick uppför igen…).
Ser jag lite andfådd ut ? Har varit på 5100 en gång så jag försöker håll god min
Lena sken ju dock som en sol men det som drev mig uppför de sista moten var nog ”lite” irritation då vi promt skulle ta alla de där extra slingorna som min latmask helst ville slippa.
Den försvann ju dock direkt när jag till sist fick staka ut ordentligt. Men 25 km fick räcka denna eftermiddag och det kändes att vi gjort oss förtjänta av lite mys.
Vackert så det nästan gör ont men det är bara tunt snötäcke och rätt mycket genomslag.
Ja, vi hade inte hunnit kolla upp vad vårt hotell erbjöd. Det var ju inte helt gratis men den fria lunchen var ju en fri 4-rätters middag och SPA var hur mysigt som helst. Ja, dock kan ju vi pryda nordbor bli lite generade av man här på kontinenten har gemensamma SPA inrättningar… Inte bara gemensamma utan
med nudistregler. Men med 25 km skidor på 2000 meters höjd i benen så försvann blygsamheten och man hamnade i ett nästan komaliknande tillstånd när man sträckte ut sig på bastulaven. I relaxrummet
blev ögonlocken snabbt tunga och det var med en viss ansträngning vi tog oss till middagen.
Ja , som sagt det var en lyx vi nog faktiskt förtjänat J
Torsdagen körde vi ganska raskt samma 25 km då vädret skulle försämras. Vi hann få i oss en toppen dag i spåret men innan vi åter skulle lyxa så tog vi skidrummet i beslag. 3 par skidor skulle glidvallas inför Köning Ludwig Lauf enligt yr.no. Lena blev vädringsansvarig – HF ångorna låg täta men jag tror att övriga gäster överlevde.
Mmm … another day in paradise
Det var inte tävlingsnerver som gjorde sig påminda under natten utan det faktum att vi nu skulle åka ”skoterspåret” uppför backen och genom slalombackarna igen. Till råga på allt snöar det ymnigt när vi vaknar. Det lilla hopp att det skulle vara knastertorrt och kallt var bortblåst. Det finns inte en chans
att vi tar oss därifrån som det såg ut. När vi pratar med tjejen i repan så säger hon att det vi oroar oss för bara är ett av de problem vi har framför oss. Det farligaste delen är att ta sig ned från berget och som vädret ser ut så bör man absolut ha snökedjor. Men denna ängel ser till att en anställd som är på väg till jobbet köper kedjor till vår bil. Måhända dyra snökedjor men när vi senare ser bilar som inte har snökedjor på så inser vi att de var väldigt billiga…
En riktig karl är väl inte rädd för lite snö
Så nästa gång ni åker i alperna – Skylten som visar att man skall ha snökedjor på,vid snö & is, finns där av en högst påtaglig anledning. Vi kommer definitivt hyra sådana med bilen nästa gång.
Vi kom säkert ned för berget och styrde nu norrut genom Österrike. Vi körde in lite kort i Seefeld för att kolla läget. Mmmm … skidparadis J ! Rullar in i Oberammergau och race office. Bra organisation men man märker att det inte är alls lika många åkare som i Marcialonga. Dock är det race både lördag och söndag. Alla vallatips är dock irriterande nog bara för lördagens skate så vi får gå på egna kunskaper den här gången. Vi hittar omgående vår lägenhet som ligger ungf 1 km från stadskärnan.
Vi har bara fint väder … Pistmaskinen lägger de försat spåren precis når vi fått på oss skidorna – det är timing’
Lördagen börjas med att vi gör slutfinnish på skidorna. Pulvret borstas med maskin och vi lägger fäste
enligt vad vi tror funkar. Sen beger vi oss till starten och testar. Sooolsken igen J ! Verkar ganska OK och vi blir allt mer säkra när SWIX gänget i princip anger samma valla. Dock är den nya VX vallan slut… Vi åker de första 5 km för att se hur banprofilen är i verkligheten. Den visar på ett par rejäla knixar men i verkligheten undrar man var de egentligen finns…
Även fast det fanns snö så blev det 46 och inte 50km. Banprofilen ser klart mer utmanande ut än vad verkligheten levererar.
På morgonen checkar vi yr.no och tyvärr verkar det bli mer nysnö än som förutspåtts tidigare. Jag beslutar att inget göra åt skidorna – i alla fall inte förrän jag testat. Kl 0700 går vi lugnt ned till centrum men vi blir upplockade av en buss och kommer till starten i god tid och kan lägga ut skidorna längst fram i vår startfålla. Jämför gärna med Vasaloppet där man måste gå upp en timma innan man gått och lagt sig och sen köa i en halvtimma för att sedan hamna bakom mitten …
Utan att gå upp mitt i natten blev det andra ledet i startgruppen bakom ”snabba gänget”
Provar skidorna och det verkar helt OK – enligt plan. Det är ju ett mindre lopp så det är mindre stress och snart är det dags att dumpa trosspackningen och göra sig klar för start. (Man får inte lämna något i startfållan). Elittjejerna startar 15 minuter innan den stora massan och det blir ju signalen att göra sig klar. När startskottet går så är det ,trots alla tävlingsnerver, som vanligt en lättnad att få komma iväg trots alla.
Strax efter starten ligger klostret i Ettal en vacker och mäktig syn
Det är tungt den första milen och sen blir det riktigt tungt när det börja snöa ymnigt och det blir bara ett spår som funkar. Det suger när man inte kommer förbi mer än någon åkare i taget. Får ge upp flera försök då man inte blir insläppt. Eftersom banan ändrar sig lite varje år så stämmer inte riktigt platserna för kontrollerna. Banan har några mindre slakmotor i början men sen blir det i princip platt. Lite,lite,lite segt uppför. Efter 22 km kommer den backe som på banprofilen ser ut som en alptopp men i verkligheten är det inget att oroa sig för. Jag tror att t.o.m jag skulle kunnat gå på blanka skidor nu med facit i hand.
Slottet Linderhof passeras efter ca 22 km och man åker lite genom slottsparken – såg dock inte slottet … - för trött ?
Snöfallet avtar nu men glidet är tyvärr väldigt dåligt och jag tappar mycket i nedförslöperna. När glidet väl återkommer efter runt 27 km så ökar farten markant. När det är någon kilometer kvar får jag krampkänning och kliver kort ur spår att suga i mig lite salt. Då blir jag omåkt av en kille i H76 och till min förtret hinner jag inte i fatt innan mål. Hoppas jag åker lika snabbt om 25 år J.
Även om Bosse med 1029 kör H76 så vill jag
poängtera att det var jag som drog i nysnön
Jag sa till Lena innan loppet att det ju är tråkigt att de har prisutdelning innan man själv hinner i mål.
MEN si på f-n … Vad är det som händer när jag kommit i mål. Ompa-Ompa orkester och där är ju prisceremonin. Jag hann ju visst J ! 3.07 var klart långsammare än Marcialonga men med det tröga föret är jag helt nöjd.
Blågult högst på pallen. Britta körde förbi Smutna i dag.
Väska, dusch, mat och ÖL - Visserligen fanns inga bord men det blir lite picknickkänsla där på golvet i gymnastikhallen. Och det blir bara bättre ju fler öl som slinker ned. Så ha det i åminne de där sista kilometrarna – gud vad ölen smakar gott!
I Tyskland vet man att det tarvas en ljuvligt kall pilsner efter en dag i spåret – probably the best beer in the world
Promenadavstånd hem till vårt Gasthaus. Vi ankomst hade vi fått ett Oberammergau kort som innehöll en massa fribiljetter. Så efter en liten lunch så åket vi en upp med en bergbana precis bakom vårt hus och på kvällen gick vi på badhuset och bastade. De är ju lite märkliga på kontinenten. Givetvis var det nudistbastu i vanlig ordning och vi fick bevittna tyskt bastubadande. En man skopar vatten på aggregatet och viftar med en handduk för att föra ut värmen. Ja, det är en massa viftande och alla tycker det blir sååå varmt. När han är klar och går ut så hörs en röst – ”nu krappar kan man pörja pada pastu på riktigt”.
Vägen till flygplatsen blir nästan lika dramatisk som resan ned från Seiser Alm. Snön vräker ned och det är inte långt ifrån att vi stannar och sätter på våra snökedjor. Till en början är autobahn i väldigt dåligt skick och vi är lite oroliga att hinna till flyget i tid trots att vi är ute i väldigt god tid. Men det gick bra till slut. På flygplatsen kryllar det av skidkändisar. Bl.a Jerry, Laila Kveli, Bill Impola, bröderna Tynell . När vi sen kommer till Arlanda sitter hela landslaget och väntar på att ta vårt plan tillbaka till Seiser Alm.
I morgon är det Söderskidan skate i Lida – tur att man tagit lektioner J Skönt att vara hemma igen!
Jan-Olof och Lena Furehed