Denna lika galna som spännande idé kommer sig av att vi var på Svalbard 2008 och såg att världens nordligaste skidtävling årligen går av stapeln där. Idén fick mogna några år men när vi ändå skulle åka Marcialonga 2012 - så varför inte passa på när man ändå tränat upp sig för det !
Vi var ute i god tid med det mesta utom att anmäla oss till själva loppet ... Så när vi väl kom till skott så var det fullt. En viss panik tillstötte med flygbiljetter och lägenhet men utan startplatser ( dvs ungf samma situation som vi har nu inför Marcialonga 2013...). Om det var pga att det var 20-års jubileum eller bara stort intresse generellt så beslöts sig iallafall tävlingsledningen att skippa taket på 500 åkare.
Så nu var vi då under inflygning till Longyearbyen i midnattsolen (0030) och tänkte på hur lite sömn man skulle hinna få innan start 1000.
Efter lite onödig stress med frukost etc stod vi med skidor , stavar och ryggsäckar i solskenet och väntade på bussen. Efter en liten stund nås vi av budskapet att starten var framskjuten ent timma pga av snödfall i området där loppet går. "#@ ! Kunde alltså fått sova en timme till...
Lite vallatest fanns det iallafall tid till men även om nysnön gjorde det lite trögt så var det inte mycket att göra åt då vi vallat glidet hemma i Stockholm. Mass-start , ”and of we go ! ”
De första 6 km i Todalen gick mycket bra men sen började det luta lite betänkligt emot. Kan väl säga som så att man fick upp både värme och puls. När man nådde första vätskekontrollen var iallafall jag rätt stum i ben och armar. MEN med lite saft och chockladbit , i strålande sol och fantastiskt arktiskt landskap , fylldes glykogendepåerna inför de 4 km planmark vi skulle få innan en rejäl nedförslöpa.
Visst ser det tråkigt ut ... Lena fyller på depåerna.
Trogna åskådare i form av isbjörnsvakter hejade , tungt beväpnade , på oss där
vi kämpade oss fram. " Over the top ! " Gangskaret passerades och trots halvbra glid så är 6 km nedförlöpa häftigt. Vilket natursceneri ! Fullfart ned i Gangdalen, blå himmel och solsken , yeehaa !
Tillslut hade vi nått löpets mest avlägsna punkt och nu bar det uppåt igen. Stavfästet var väldigt blandat och med jämna mellanrum for staven ned rätt djupt med resultat att man tappade balansen och att jag även började få ont i armbågen. När sedan solen försvann vid 26 km så var det nog så att jag även tappade lite humör ... Uppför,uppför så lång man kunde se ! Lena drog på som en bergsget uppför och jag tappade mark och tyckte synd om mig själv och min armbåge...
De sista 2 km tills vi skulle återse toppen på Gangskaret gick inte fort och det som höll humöret någorlunda uppe var tanken på de sista 10 kilometrarna utförslöpa fram mot målet. MEN precis när toppen passerades började det snöa och blåsa KALLT. Trots att jag tog mig tid att torka bort svettdropparna på mina glasögon så var det bara vitt - blindvitt . När jag gled in vid sista vätskekontrollen var jag inte bara rejält trött utan frös så jag skakade. Lena hade redan tagit på sig sin annorak och skakande försökte jag skynda på så mycket jag kunde med att klä på mig jacka och buff. Även om inte saften var direkt varm längre så var det riktigt skönt att få i sig lite värme. Istället för att flyga nedför fjellet mot målet så blev det till att ploga sig ned i snöyran. Jag lät Lena åka lite före då jag undrade
hur mycket isbjörnsvakterna egentligen såg i detta väder ...
Att ploga sig ned 4 km är också en utmaning ... Låren brann ! Men snart så slutade snöfallet och spåren låg åter framför oss. Nu "djvlar" skulle det stakas in mot mål ! Som pånyttfödda jagade vi in mot mål och körde säkert förbi 50-60 åkare.
Så var vi i mål och solen på väg tillbaka. Vi samlade ihop våra pinaler och gick till fikatältet för lite värme. Köpte en reflexväst som nog kommer stå ut lite - " been there , done that , got the reflexväst " ...
Skyddar inte mot björn ... Vi kom faktiskt inte sist... Upptining i fikatältet.
Trots att jag tyckte att jag var vältränad så var jag klart tagen av loppet. Marcialongas 70km klev jag av oberörd men det här loppet satt tungt kvar i kroppen dagarna tre.
Vilket hundliv ! Yees please !! Flerskiktsprincipen ! Lena har lager 1 – 25 på sig.
Resten av tiden på Svalbard användes till bl.a en lång skotertur och hundspannstur. Lena gick upp på fjellet Sarkofagen dagen efter loppet men jag hade många bortförklaringar att slippa gå upp på ett fjäll i gnistrande solsken. Vi kom alltså även denna gång billigt till Svalbard men där stannar det billiga. Allt ( utom sportartiklar !?) är svindyrt och då man liksom inte ger sig ut på egna äventyr ( obeväpnad)
så kostar minsta utflykt en förmögenhet. En lång rad middagar bestående av "radhusbiff" ligger framför oss MEN det var det värt !!!!