Marcialonga 2015
Det kändes inte helt rätt att åka söderut när det äntligen snöat i Stockholm. Bilderna söderut visade barmark och tävlingsledningen hade redan bestämt att korta av loppet till 57km. För sent att backa ur nu med biljetter och hotell bokat. Förtjänst ala Tommie hämtade kl fem på morgonen. Efter knappt två timmars flygresa och knappt tre timmars bilåkande så började vi närma oss hotellet. Det blev incheckning eftermiddagsfika och hämtning av nummerlapp innan middagen. Man började ana en viss tendens vid första trerätters middagen.
Hotellet
Moena
Dag innan start. Vissa var nervösa för skidorna och lämnade in för vallning. Största nervositeten var huruvida man skulle köra med eller utan valla. Tina, Tommie och jag åkte upp till det nya startområdet i Mezzin för att testa skidor och spår. Det visade sig vara ypperlig kvalitet med riktigt kallföre. Både Tommie och jag frös om händerna. När vi stod och väntade in Tina kom det en kille körande helt utan handskar. Man måste vara klen. Vi åkte upp till Canazei där loppet vänder nedåt igen. Solen stod som spön i backen och vid Canazei värmde det skönt på ryggen och händerna hade tinat. Vi tog bilen och åkte ner till Cavalese för lunch och kolla in den berömda backen och den berömda Val di Fiemme skidstadion där loppet tar kommer in en sväng. Avslutades igen med en tre rätter middag. Man går inte hungrig här.
Dags för start. Starten är lite speciell i Marcia. Eftersom det är så smalt släpper man åkare med lite mellanrum. Man ställer sig i en startfålla och får vänta snällt på att bli utsläppt för start. Man vill ju komma iväg så fort som möjligt för att minimera antalet åkare som måste rundas. Det blev en rätt lång väntan och händerna var som klumpar när man kom iväg. Körde på så hårt jag vågade i början för att hinna passera så många som möjligt innan spåren gick in skogen där det var smalare. När man närmar sig Moena kommer det några upp och nedförsbackar. Ligger man lite längre back är det tyvärr helt stopp och det är bara att vänta. Nedför är det lite halvknepigt med isfläckar och högar med lössnö. Det blev bara en liten vurpa. Väl förbi Moena är det lätt åkt förutom någon enstaka bropassering. Det kändes helt rätt att åka utan valla och åkte om folk hela tiden och glidet kändes helt ok. Trots att det är lätt åkt så måste man ligga på och efter några timmar känns det i kroppen. Vid ca 5km till mål vänder spåret tillbaka upp i dalen igen och det blir svag uppför samtidigt som in och under tunnlar och broar. Stakade på och hade en bra rygg fram till backen. Hade bestämt att lägga på valla för att kunna åka upp till mål. Till min fasa var det lång kö till vallastationen. Stakade för och lyckades hitta en norrman som vallade för någon klubb eller liknande som efter lite tvekan kladdade på lite valla. Tackade för hjälpen och började springa uppför. Det var ju bara mos kvar av dom fina spår som man såg eliten åka upp i. Vallan bet så mycket att det var svårt att både diagonala och staka så det var bara att skutta på. Tog rygg på en Italienare som höll ett bra tempo och stapplade så småningom i mål.
Vaknade upp nästa dag till en strålande dag. Tina, Tommia, Lynda och jag bestämde oss för att ta en karbin till en av topparna för att njuta av omgivningen. -12 i dalen men bara någon minus på toppen och helt vindstilla. Underbart att sitta i solen och dricka varm choklad och njuta av vyerna. Tommie och jag kunde inte hålla oss så vi tog en tur i spåren utanför hotellet på eftermiddagen. Allt för att orka med maten man var tvungen att äta hela tiden.
Lynda och jag gjorde en egen utflykt till Geneve sjön på tisdagen medan andra åkte längd på hög höjd vi Val Gardena eller utför.
Tråkigt att åka hem men ett måste om man inte skulle förvandlas till en julgris av allt ätande. På vägen hem hade det snöat över Brennerpasset och det var nära att vi svängde av vid Insbruck och fortsatte åka skidor.