Vasaloppet 2013.
Min vasaloppsberättelse börjar egentligen när jag införskaffade mig mina rullskidor förra våren 2012. Jag hade åkt tjejvasan samma år och var uppfylld av hela arrangemanget kring vasaloppet. Visserligen hade jag i samma minut som jag gick i mål på tjejvasan aldrig trott att ett år senare skulle jag stå på startlinjen på Söndagens öppna spår.
Under våren 2012 hade jag glömt min krämpor från tjejvasan och vi var några i min familj som bestämde oss för att satsa på öppet spår.
Månaderna gick och jag knaglade mig fram på mina rullskidor. Snabbare än jag trott föll den första snön, och rullskidorna verkade ha gett underverk på min teknik. Iallafall vad resten av min vasalopps-åkande familj avundsjukt sa.
Så kom den dagen, dagen innan söndagens öppet spår. Vi åkte i en samlad trupp upp till mora. Var jag nervös? Inte särskillt. Dock hade jag drabbats av en konstig halsont som kom och gick veckorna och dagarna innan. Såhär i efterhand så tror jag att min nervositet satt i mina sjukdomskrämpor. Vi hämtade nummerlappar, vallade skidor, testade skidor och packade ihop för morgondagens lopp.
Klockan ringde 2.30 på söndags natten. Vi skulle hinna äta en stor frukost innan bussarna gick från mora kl 4. Vid halv 6 var vi framme vid starten och busschaffören önskade oss lycka till och berättade flera anekdoter han varit med om under åren han kört vasaloppsåkare till starten. Vi la ut skidorna med några tusen framför oss. Pappa hade redan under hösten sagt att han skulle köra med mig under hela loppet då han ändå skulle åka till thailand under nyår och inte kunna träna ordentligen under två veckor. Något som jag senare tror att han ångrade lite när han kände hur bra hans form var iår.
Strax efter kl 7 hade vi passerat starten och iväg var vi. Pappa Richard, jag, faster Anette och mina två kusiner. I backen var det som alla berättat om, stopp och trångt. Men väl uppe på myrarna kunde vi lägga oss i spåret längst in till höger och köra om många som körde långsammare, men ändå låg i mitten spåren. Jag hade bra glid, och det var väldigt lättåkt. Väl framme i smågan kollade vi på klockan och såg att vi hade kommit hit fortare än planerat. Vi hade ju satsat på att komma imål på 10 timmar. Vi vi körde vidare och jag och anette fick bestämma hastigheten fast pappa låg framme och drog. I mångsbodarna hade vi tagit in ännu mer tid, härligt tyckte vi. Det här var ju inte så jobbigt?
I kommande kontroller byttes de där plattåkta staknings-sköna partierna ut mot mer backig terräng. Nu började även minusgraderna bytas ut mot plusgrader. Jag minns att jag vid ett tillfälle såg att det var +5,3 grader på en jumbotron. Nu började fästet liksom energin försvinna och vi fick stanna och valla om. Tyvärr försvann fästet lika snabbt som vi hade vallat, och vid nästa kontroll var det bara att prova på en ny mjukare valla. När jag kom fram till oxberg hade jag gått in i den berömda väggen. Jag visste knappt var jag var, och hur jag kommit hit. Pappa och anette tryckte i mig energi och sen vara det bara att ge sig iväg igen. Som tur är var det en härlig utförsåkning som väntade efter oxberg och snabbare än trott fick jag tillbaka färgen i ansiktet tillika energin i kroppen. Jag minns speciellt Volswagens egen kontroll de hade någon mil innan mål. Här serverade de chokladbollar! Jag tror nog att det var min räddning då blåbärssoppan och energidrycken hade börjat växta i min mun mer och mer de senaste kontrollerna. De sista kilometerna efter eldris var sega, likaså spåren. Men nu gick jag på överskottsenergi och vilja. Och imål kom jag tillslut. På 8,38 timmar.
Sanningen är nog att jag redan nu har glömt bort värken i kroppen, kampen mot psyket och hur äckliga de där vasaloppsbullarna egentligen var. För slutligen kan jag sammanfatta de 9 milen som en härlig och rolig upplevels med glada skidåkare och härlig natur. Vasaloppet är något som jag definitivt kommer att göra igen, för visst är det så- En gång en vasalopps åkare, alltid en vasaloppsåkare?