Resan till Mora börjar i Rancho Cucamonga!?!?
Hur konstigt det än kan verka så började min 90 kilometers strapats redan för 7 år sedan på en bakgård i Rancho Cucamonga i Kalifornien. En god barndomsvän bor där och vi satt sent en kväll på bakgården efter en barbeque och blickade upp emot bergen. Plötsligt sträcker min vän fram handen och säger:
-Vasaloppet innan 40 fyllda!
Eftersom vi ibland har lite lustiga vad, och med ett par öl i kroppen som knappast förbättrade omdömet, så var det bara att acceptera. Detta vad förträngdes under många år fram tills någon påminde mig under min födelsedag 2012 om att 2013 så fyller jag ju 40. Då kom detta vad krypandes fram ur de mörkaste av gömmor. Tankarna kring vadet blev:
1) Skit i det! Han har säkert också glömt det.
2) Hur svårt kan det vara? Det är bara att åka!
Efter moget övervägande så bestämde jag mig för alternativ 2. Tänkte mer eller mindre bara spänna på mig ett par skidor och åka sträckan. Räknade kallt med att grundfysiken finns där och att längdskidsformen hade konserverats efter sin dvala på ca 20 år, då senast jag stod på ett par längdlagg var under lumpen. Detta tillsammans skulle räcka för att ta mig runt innan maxtiden gått ut. Det var ju bara att fullfölja loppet som vadet stipulerade. Men ju mer jag tänkte på det och rannsakade mig själv så kom jag till insikt att jag är ju lite tävlingsmänniska, och skall man göra något så skall det göras ordentligt. I samband med uppenbarelsen att jag faktiskt tänkte börja träna inför loppet så råkade jag se ett gäng på rullskidor ute vid ågesta titt som tätt i samband med min resa emot hemmet i Vidja. Hittade till hemsidan och fick kontakt med Tommie, blev medlem, inhandlade de nödvändiga träningsredskapen och gjorde mitt bästa för att hänga på så gott det gick under tisdag och torsdagspassen. Fick väldigt snabbt insikten i att det här med rullskidor är en tekniksport. Spelar ingen roll hur stark du är eller hur bra kondis du har, saknar du tekniken så är du hjälplöst sist. Man kan säga att tisdagar på skidor spenderades längst bak i gruppen, torsdagar med löpning längst fram. Efter ett par månader så började man väl iaf hamna mitt i gruppen på tisdagar, men den glädjen förbyttes snabbt då det ändrades till snöträning. Hjälplöst sist igen. Bara att börja om på ny kula och gnugga på med teknik och träning i mängder. Vintern 2012/2013 var väldigt gynnsam med utmärkta träningsförhållanden på hemmabanan ågesta och jag lyckades lägga ca 60 mil innan det var dags för ÖS måndag.
Sveriges Radio och TV har en idrottsförening som varje år arrangerar boende / transport för måndagens ÖS och jag hade förmånen att via träningskamrater kunna åka med dem. Åker upp söndag kväll och vadslagning i bussen är tydligen en tradition för dem. Det gäller att gissa sin egen sluttid och komma in så nära den man kan. Jag lade mig på 7h 45min som jag hoppades skulle vara realistiskt. Väl framme i Sälen så hämtades nummerlappar ut, skidor lämnades in på vallning, enervits dopingarmbindel införskaffades, mat intogs i bisarra mängder hemma hos vår stugvärd. Ett par timmars sömn lyckades man också klämma in, innan det var dags för en lika bissart mastig frukost. Rund som en julegris rullade man in i bussen som tog oss till starten. En kompis som jag åkte med brukar ta sig runt på strax under 7h, så min plan var att hänga på honom så länge jag orkade. In i startfållan alldeles för sent för att med gott samvete kunna tränga oss alltför långtfram. Ficka starta bakom första böjen, vilket gjorde att vi tappade ca 20 minuter upp till 1:a kontrollen. Efter den så började köerna släppa och man kunde börja staka på. Skidorna gick kanon, solen sken och allt kändes toppen. Insåg att min kompis inte hängde med i tempot riktigt så jag pinnade på i egen takt och tänkte att han kommer väl ifatt när jag kroknar. Efter ett tag kommer jag ifatt 2 herrar med ett behagligt tempo som jag lägger mig bakom. Stakar upp bredvid dem efter ett par minuter och frågar om de har åkt förr, och vet på ett ungefär vilket tempo de har för målgång. Ena herren svarar att vi är inne på strax under 6h med det tempot och att han åker ofta. Han åkte bl.a ÖS söndag, kortvasan, tjejvasan i peruk, mao samtliga lopp under veckan. Dock så hade han spons av ett gäng företag som betalade honom per kilometer han åkte. Pengarna gick direkt till cancerforskningen, och varje lopp inbringade ca 30´000:-, vilket gjorde att han i mina ögon gick ifrån psykfall till bara lite knäpp. Hur som haver så slog jag följe med dem och tänkte att så länge det känns bra i kroppen så hänger jag på. De skulle fylla på vattenflaskorna vid någon kontroll så jag åkte vidare och tänkte att de hinner ifatt snart, dock såg jag dem inte igen. Vid nästa kontroll så hörs det en välbekant röst tjoandes ifrån kanten något i stil med att det ser bra ut, bra teknik, bra tid osv. Denna röst dök upp vid ett flertal tillfällen senare under banan (förutom alla gånger jag hörde rösten under uppförsbackar, men då bara i mitt huvud, tjatandes på tekniken, inte säcka ihop och börja slugga mig uppför). Tommie, allas vår ledstjärna, måste känna till varenda smitväg i dalarna för att lyckas befinna sig på så många ställen under loppet och coacha fram sina adepter. Vid halva loppet fick jag syn på en klocka och började räkna på sluttid, räknade om säkert ett 10-tal ggr då min slutsats på målgång strax under 6h bara måste vara fel. Drog ner på tempot då jag kände att det nog aldrig skulle hålla hela vägen i mål då jag bara hade åkt 45 km som längst tidigare. Kroppen kändes helt ok trots allt fortfarande. Med 2 mil kvar kommer jag ifatt en kille som såg ut att ha koll på läget. Frågade honom om hur det ser ut framöver, och får till svars att det mestadels är stakåkning och hyffsat platt. Tackar för det, och då kroppen frotfarande känns kanon så höjs tempot upp igen. In på upploppet hör man Tommies röst igen, mycket riktigt står han inte här och skriker också.
Går i mål på 6h 12 min och känslan är konstig. Jag är inte hälften så trött jag hade förväntat mig, har inte ont någonstans. Börjar bli förbannad för att jag inte åkte fortare, men lugnar mig och inser att tiden är inget att skämmas över för att vara första (och sista gången, det var ju bara ett vad) man åker. Efter hemkomst och ett par dagar har gått så har tankarna dock börjat att komma på att kanske åka en gång till. Det är trots allt ett väldigt bra träningsmål att avsluta vintersäsongen med.
2014 = under 6h!