Ett Vasalopp börjar ju inte första söndagen i mars utan består ju av en massa förberedelser innan själva loppet. Jag har inte åkt längskidor sedan jag var i grundskolåldern om det nu räknas som skidåkning för det var nog mest gång med skidor. De två senaste åren med mycket snö och framgångarna för det Svenska landslaget inom längdskidåkning har inspirerat mig att också börja åka men då var tanken att det skulle vara för nöjes skull. Fram till för mindre än ett år sedan så tyckte jag att de personer som åkte Vasaloppet var övermänniskor. Jag förstod verkligen inte hur de kunde klara av att genomföra loppet. Tänkte att dessa personer måste vara väldigt vältränade men när jag verkligen började titta och lyssna på vilka dessa personer var så insåg att jag att dem inte skilde sig så mycket från mig själv och att jag också kanske skulle kunna klara detta genom att träna disciplinerat och målinriktat. Tyvärr bestämde jag mig i augusti efter att ha kört Lidingö triathlon och då var alla startplatser slut sedan länge och därför riktade jag in mig på att antingen köra Öppet spår eller köpa en startplats via Blocket och valet föll på det senare alternativet. Jag hade inte från början tänkt skaffa rullskidor eftersom jag hoppades på att även denna vinter skulle bli lika snörik som de tidigare men ganska snart insåg jag att det var en vågad chansning och att det skulle bli jättetufft att genomföra Vasan om jag inte la ned så många timmar som möjligt på skidåkning. Insåg också ganska snart att jag behövde lära mig en hel del teknik samt få träningstips och började då att googla efter klubbar som höll på med längdskidåkning varpå hittade Stockholms rullskidklubb som till min glädje tränade väldigt nära min bostad.
Efter ihärdigt tränande på både rullskidor och längdskidor när väl snön hade kommit samt även en del fysträning så var det dags för de sista förberedelserna inför Vasaloppet. Dessvärre blev inte uppladdningen som tänkt eftersom jag blev matförgiftad några dagar innan loppet av dåligt förvarad blåbärssoppa ironiskt nog och fick därför skippa kolhydratladdningen. Det kändes därför något kluvet att fortsätta med mina förberedelser trots att jag mådde dåligt och kanske inte skulle kunna åka. Jag fick hjälp av Roger och Anette med att glidvalla skidorna, vilket jag var väldigt tacksam över. Fästvallan skulle jag själv lägga på kvällen innan loppet något jag var lite nervös över men det gick jättebra trots 10 000 olika råd från andra skidåkare.
Lördag morgon var vi ett glatt kompisgäng som åkte upp och inkvarterade oss på Mora folkhögskola. Hade föreställt mig en massa människor som skulle ligga huller om buller i en stor gymnastiksal men till min glädje delade vi ett klassrum med endast ett 10-tal andra personer. Hoppades att ingen skulle snarka men hade för säkerhets skull tagit med mig öronproppar som sedan visade sig vara överflödiga. Träffade en massa trevliga människor som var alltifrån riktigt duktiga åkare till motionärer. Det blev sängdags tidigt och när väckarklockan ringde kl.02:30 så ville jag bara sova vidare och kände mig inte det minsta sugen på att åka skidor särskilt inte 90km men det var bara att hoppa i skidkläderna och försöka få i sig lite frukost. Hade fått behålla maten i magen lite mer än ett dygn och lyckades få i mig mer mat än jag ätit de senaste 3-4 dagarna så det kändes ju positivt. I bussen på väg till Sälen passade jag på att sova och äta lite till medan folk verkade lite allmänt nervösa och med jämna mellanrum fick busschauffören stanna bussen för att en del behövde lätta på trycket. Väl framme i Sälen var det fullt med liv och rörelse. Startfållorna hade öppnat och folk stod i kö för att komma in. Tyvärr kom vi lite senare än planerat och därför hamnade jag längst bak i startled 10. När väl starten hade gått tog det ett tag innan det började röra sig längst bak. Den första backen sägs vara jobbig och det var den men inte i fysisk bemärkelse utan jag var mer trött i huvudet av att hålla reda på vilka skidor och stavar som var mina. Väl framme i Smågan efter två timmar som till mestadels bestod av köande insåg jag att min måltid att klara Vasaloppet under 10 timmar bara var att glömma och började istället fokusera på att ta mig i mål, vilket jag var helt övertygad om att jag skulle göra trots dålig mage. Jag hade hört att det skulle vara en härlig stämning i spåret och förvånades därför över hur tysta de flesta andra skidåkare var under tiden jag passerade den ena kontrollen efter den andra. Fick i mig en hel del vätska men hade svårt att äta. Kände att jag hade dåligt glid och funderade på om jag lagt för mycket fäste eftersom jag sällan behövde saxa uppför backarna och det gick ovanligt trögt att staka men å andra sidan var det till en början i inte så hårda spår som utlovat, vilket det tack och lov blev lite längre fram. Efter en del köer innan vissa nedförsbackar passerade jag Evertsberg med ett leende på läpparna och såg fram emot den långa utförsbacken som en belöning för all uppförskörning. Väl i Oxberg kände jag mig fortfarande glad och pigg trots sviterna av matförgiftningen även om jag började längta efter målet. När jag närmade mig Hökberg började det skymma och det var faktiskt riktigt mysigt att åka i skenet av marschaller från Eldris. Närmare Mora hörde jag speakerrösten genom skogen och försökte peppa de som jag åkte förbi i spåret att nu är det inte långt kvar till mål och hur duktiga vi var som snart hade åkt nio mil på skidor. Några kilometer innan målet blev jag väldigt glad och förvånad över att det var så många som fortfarande stod och hejade på oss skidåkare. Längs upploppssträckan stod det ett gäng och delade ut kransar och när jag gick i mål fick jag en näve Ahlgrens bilar i näven så jag kände mig faktiskt som en vinnare.
P.S Nästa år ska jag åka Öppet spår och då kommer det garanterat bli en tid under 10 timmar.