Lottas väg till öppet spår söndag 26 feb 2012
Min berättelse börjar för cirka två år sedan då jag anmält mig till Vasaloppsspinning, som förutom den fysiska utmattningen att spinna i cirka fyra timmar också var en mental start på mitt beslut att köra Vasaloppet ett år senare. Då, precis nybörjare på skidor, som innan den säsongen stått på längdskidor max en handfull gånger. Nu en ut i fingertopparna inbiten längdskidåkare som älskar att få snora runt i spåren och förundras över att ett träningspass på tre timmar kan kännas så lätt i sinnet.
Jag anmälde mig till Vasaloppet 2011 i augusti 2010 och läste i tidningarna en vecka senare att det blivit fullbokat, vilken tur jag hade! Till min hjälp köpte jag mig PT-timmar på sats under vår/sommar och höst och när snön så tidigt föll på marken var jag – och alla skidentusiaster – överlycklig. Att jag dessutom har en god vän vars man (Björne Kullin) lovade att hjälpa mig med tekniken kändes ännu bättre. Det första passet som jag och Björne tog var nog bland det jobbigaste jag varit med om och inte nog med det, jag insåg dessutom att min teknik var obefintlig. Så efter den dagen var teknikträning en av mina största prioriteringar.
Tyvärr gick mitt Vasalopp 2011 om intet på grund av sjukdom, vaknade Vasaloppsnatten med 38,5 graders feber och min nummerlapp, min packade väska och mina dyrvallade skidor blev oanvända och min besvikelse var enorm. Som tur var hade jag i alla fall åkt Engelbrektsloppet, så all träning den säsongen behövde inte kännas som den varit förgäves.
Inför 2012 bestämde jag mig, på inrådan från Björne, att åka öppet spår istället. Jag köpte mig ett par egna rullskidor – hade lånat ett par tidigare – för att kunna stakträna även under barmarksäsongen. Framåt november började jag vänta på snön, jag väntade och väntade och väntade…började så smått känna mig desperat, VART VAR SNÖN??
Under trettonhelgen åkte jag på läger tillsammans med Björne och hans ”gäng”, där fanns det finfina spår och bra tränare så min något dalande entusiasm gjorde en tvärvändning och återigen älskade jag min sport!
Och nu skulle väl ändå snön komma till oss i Stockholm….men icke! Desperationen kom tillbaka och jag började vackla och tänka att jag skulle strunta i årets öppet spår. Men så tog jag mig samman och bestämde mig för att köra även om jag inte såg minsta snögnutta innan 26 februari. Jag hade ju tränat mycket kondition och hade många timmar på gymmet i kroppen så jag omvandlade ett Vasaloppsträningsschema för snö till barmarksträning för att ha en röd tråd genom träningen de sista veckorna. Helgen efter mitt beslut kom snön till Stockholm och jag lyckades skramla ihop 10 mil på skidorna innan det bar upp till Dalarna.
Ända in till dagen D vågade jag inte vara säker på att min start skulle bli av men när jag väl satt där mitt i natten och åt min frukost tänkte jag, nu jädrar blir det av, i år ska jag få åka. Så här efteråt känns allt så himla bra och kul! Jag vet att jag hade en svacka när det var 18-9 km kvar att åka men i övrigt tycker jag att jag hade en behaglig resa. Nog sjutton var jag trött när jag kom i mål men det jag minns mest är hur nöjd och glad jag kände mig - och fortfarande känner mig - över min prestation. På frågan om hur jag mentalt stod ut att åka timme ut och timme in brukar jag svara att ”det är inte varje dag man får möjlighet till sju och en halv timmas meditation”. Det passar mig att ligga och nöta på i spåret med mig själv bland många andra och bara köra….
För en vecka sedan anmälde jag mig till nästa års Vasalopp och Tjejvasa, för redan har jag glömt våndan när snön inte kom och redan har jag glömt frustrationen när träningspassen inte blev som jag tänkt mig. För nästa år, då jädrar blir det åka av!