Jag är en väldigt ordinär motionär, har i ca 15 års tid tränat i snitt 2 gånger i veckan ganska lågintensivt, kanske 35 minuter åt gången med en snittpuls på 150. Skidor gillar jag mycket, och de senaste åren har jag märkt att konditionen har ökat under vintrarna för att nå en topp någonstans i april. Både intensiteten och mängden har då ökat på vintrarna när det varit snö.
Så för ett år sedan så bestämde jag mig för att prova Vasaloppet. Tänkte att jag ska se om jag kan få till samma träningssätt på somrarna som under skidsäsongen, med intensivare och mer träning. Dessutom var det ett kul tillfälle att prova VL när sonen är 5 år och väldigt intresserad av idrott och tävlande.
Så under ett år har jag försökt att sakta öka på träningen till 3-4 gånger i veckan med en högre intensitet. Och det har varit ett fantastiskt lyft, känner mig piggare och starkare och att springa till tåget är nu liksom bara roligt och uppfriskande.
Köpte rullskidor i somras och åkte väl ca 1 gång i veckan, försökte öva upp stakningen. Har tyvärr pga jobbet inte kunnat delta på några träningar.
Själva loppet då:
Efter två seedningslopp, ett i Evertsberg där jag tog ut mig, var ute för länge, och fick en ordentlig köldskada på halsen – det var runt minus 25, och ett i Njurunda, var det dags – fick vara nöjd med startgrupp 8.
Åkte med tåg och buss upp, och sov natten innan i Sälen. Gick omkring på startområdet i jeans och kände mig som något slags UFO bland alla träningsoverallerna. En dam som jag pratade med blev positivt förvånad att jag startade i grupp 8, hon måste ha tagit mig för värsta nybörjaren...
Det skulle vara strax under noll på förmiddagen och antagligen röra sig över noll under dagen, så det blev många diskussioner om vallning. Snön räknades som gammal, hade varit töväder, samtidigt som de tydligen fräser upp snön under natten innan och gör nya spår, vilket väl ökade mängden torrare snö i spåret. De flesta verkade rekommendera klister underst och sedan burkvalla ovanpå, men det tyckte jag kändes lite komplicerat, blev orolig att inte få på det rätt och att allt blev sabbat. Sen pratade jag med en man från Örnsköldsvik som körde bara med vanlig burkvalla, åkte upp och provade med det i första backen och kände att fästet blev okay.
Så jag körde på att blanda blå extra med violett burkvalla och tyckte jag hade helt ok fäste nästan hela vägen. Kände mig modig för en annan åkare hade sagt att han ”inte vågade” köra utan klister.
Att gå till starten var en storartad syn – att se alla rada upp sig vid halv åtta-snåret, mäktigt och högtidligt och nästan andäktigt.
Upplevde lite för mycket stress från de andra åkarna i första halvan av loppet. Jag åkte försiktigt i backarna eftersom det var första gången, och då var det en som försökte trycka på mig med stavspetsen bakifrån, så jag hade sår flera veckor efteråt. Borde ha tagit numret på honom, men missade detta.
Det blev en väldigt skön dag, typ till de 3 sista milen, då var man slut. Och jag tog placeringar mellan alla kontroller utom någon av de sista sträckorna.
Tiden blev 7.41, och då köade jag cirka en timme i första backen, så nu har jag anmält mig till öppet spår, och tänkte sikta på under 7 timmar om allt går bra. Tror öppet spår passar min stil bättre, har nog inte världens bästa syreupptagning och åker långsamt i uppförsbackarna, och tar igen det när det är platt, men när det är mycket folk så bromsas man upp och det tar kraft att köra om.
Sammanfattningsvis är jag jättenöjd och även om jag nästan inte träffat några av er andra i klubben så finns ni där som en inspiration – skickar många skidhälsningar och hoppas på fortsatta äventyr!