Vasaloppet bjuder alltid på en slags hatkärlek. Man är väldigt taggad på vägen upp till Mora och när man ser alla åkare komma till målet eftermiddagen.
När klockan sen ringer kl 03:00 lägger man huvet i händerna och undrar vad i helsike det är för hobby man håller på med. I bussen till starten börjar ångesten smyga sig på.
Funkar vallan? Har man tränat tillräckligt? Jag vill inte vara här...
När väl starten gått har hornen växt ut igen. Nu j-vlar ska det åkas.
Det är alltid svårt att veta hur fort man ska köra i början. Jag brukar alltid ta det rätt
lugnt första backen och fram till Smågan. Tror aldrig jag varit under 43 minuter.
Efter Smågan gäller det att ligga på. Speciellt som i år då det var lätt åkt. Hitta en rygg
och kör så fort man vågar utan att bränna för mycket krut.
Mångsbodarna dyker upp rätt fort. Tre snabba muggar med sportdryck och vatten sen full fart
nedför backarna mot Risberg. Lite vila i nedförsbackarna innan den rätt långa klättringen
till Risbergkontrollen.
I de korta kullarna man ska över direkt efter Risberg brukar jag får en första svacka.
Bit ihop och håll farten tills det planar ut lite på sjöarna. Jag åkte med Tomas hela tiden
det hjälper otroligt att ha en rygg som man biter sig fast i när man börjar känna sig lite sliten.
Evertsberg. Halvvägs och några sköna utförslöpor att vila i. Dock så inte i år.
Snön hade lagt sig i spåret och enda sättet att hålla lite fart var att åka mellan spåren.
Ändå gick det segt. Riktigt tung åkning fram till Oxberg. Väntade in Tomas som var tvungen
att slå en drill.
Nu väntar min hatsträcka. Alltid trött efter Oxberg och lite småkuperat. Tomas gnetar på
och får ta fram all vilja för att hänga med.
Hökberg. Fortfarande i rygg på Tomas. Vi matar på och stakningen håller rätt bra. Det går
till och med att tugga upp för några av småbackarna. Får tillbaka lite ork och kan hjälpa
till med dragjobbet lite. Det gör ont i hela kroppen men vi åker fortare än de runt omkring
så det känns rätt ok ändå.
Sista milen. Det är nästan så man bli förbannad för att kilometer skyltarna inte kommer
snabbare. Den sköna känslan börjar infinna sig när man passerar tre kilometers skylten.
Man ser kyrkan och börjar höra kommentatorn. Gneta på....
Det gick hyfsat den här gången också. Tomas hjälpte mig hålla humöret och tempot uppe
vilket behövdes eftersom mina skidor har fungerat sådär.
Efter duschen börjar man fundera på vad man kan göra för att köra ännu fortare.
Skidor är kul trots smärtan :) No pain no gain....